ÅKEEEEEJJJ

Vilda är en glad tjej(för det mesta).

foto: Kirsi Ahlström

Vissa i vår familj har för vana att säga: ”Åkeeeejjj”, när någon gör något konstigt eller något, som i Åkeeeejjj-sägarens ögon, är tjatigt eller jobbigt. Kirsi och Ida säger det ofta, jag säger det mindre frekvent men det händer, jag har hört Hanna säga det någon gång, så även med Disa.

Åkeeeeejjj låter precis som jag skrivit det, med ett utdraget e och när man uttalar detta ord ska ansiktsuttrycket vara överdrivet uttråkat/skrämt(om man vill påvisa att man är orolig för personens mentala hälsa) eller vad som skulle passa, huvudsaken är att ansiktsuttrycket ska vara överdrivet.

Häromdagen stod jag i köket och visslade medan jag väntade på att tevattnet(börjat dricka grönt te) skulle micra klart, då hör jag ett utdraget: ”ÅÅÅKKKEEEEJJJJ!” från Vilda som åt lunch i ”matrummet”. Jag noterade det och livet gick vidare. Senare samma dag stod jag och sjöng något, grejen är att ibland visslar eller sjunger jag, hur ska man skriva?, så att det SKA vara jobbigt att lyssna på(retsticka är mitt andra namn) bara för att se om någon reagerar. Vilda, som stod bredvid mig och lekte med något, tittade på mig och sa: ”ÅÅÅKKKEEEEEJJJJJ!”. Det var då jag förstod att hon slutligen förstått i vilket sammanhang detta ”läte” ska yttras, för det var länge sedan hon lärde sig säga ordet okej.

Idag visade det sig att hon kanske går till överdrift av användandet av det s.k. ”lätet”. Det var så att Kirsi knappt hann börja sjunga ”Blinka lilla stjärna” till Vilda innan hon utbrast: ”ÅÅÅÅKKKKEEEEJJJJ!”, och säga vad man vill, sååå illa sjunger inte Kirsi…

Imorgon kommer veckorapporten..... Spännande va?