Disa äger fåglarna

Systrarna Vilda(liggandes) och Disa (skrattandes) Draköga.

Foto: Kirsi Ahlström

Jag hämtade Disa från dagis vid tretiden idag, Vilda var med i Emmaljunga-cabben. Jag frågade Disa om hon ville ta bussen eller gå hem. Det är en bra bit att gå från Idungatan till Vikingagatan hon svarade, glad i hågen: ”Gå!”. Så vi gick och det regnade.

Disas dagis heter Två Tungor den är Stockholms första privata finskspråkiga förskola. Hon går där för att vi vill att hon ska bevara finskan, vilket bl.a. gör det mycket lättare att vistas bland släktingarna i Finland. Jag har, p.g.a. mina dåliga finska språkfärdigheter, haft svårt med att kommunicera med släktingarna speciellt de som inte är så bra på engelska. Från den äldre generationen släktingar kan jag räkna till två stycken som kan engelska, Liisa och Seppo, vilket kanske inte spelar så stor roll i deras fall för båda kan många ord på svenska också ;)

Så går vi tillbaka till den ursprungliga historien. Disa, Vilda och jag gick vägen via Odenplan väl där såg Disa några fåglar och denna konversation följde:
Disa(D) - Jag talade om för mamma på morgonen att jag säger till fåglarna att flytta när bilar och bussar kommer.”
Jag(J) - Jaha.
D - Jo, jag tar hand om fåglarna, så att de inte ska bli körda på av bilarna.
J - Jaha.
D - Jo, (paus, Disa funderar) jag äger fåglarna och då måste man ta hand om dem.
J - Jaha.
D - Jo, det måste man, annars kan de göra sig illa.
J - Jaha (Paus, jag väntar för det mesta på att Disa ska fortsätta sina funderingar, därför dessa "jahan" och så är hon ganska snabb på att fortsätta också, men nu var hon tyst.) Men äger du
alla fåglar?
D - (Lång paus, Disa funderar) Nä, jag äger ju bara de jag ser.
J - (jag ler) Det är klart. (Paus) Du e så sööt!

Slut på konversationen om fåglar.

En banal bloggares försvarstal.

Jag skriver detta försvarstal p.g.a. att en del av mina läsare (läs Tokmoderaten) tyckt att min blogg är sockersöt, just för att jag har skrivit om vad som händer i min familj, att jag tar upp, för vissa människor, banala (lek med ord, token tog upp just bananer) saker som att Vilda blev lycklig av banan.

Det är så här. Jag skriver för alla, i ordet alla ingår även min familj som inte finns i min närhet, en familj på avstånd (syskon, syskonbarn osv.), ja jag har faktiskt t.o.m. vänner som gillar att läsa om vad som händer i min familj. Dessa inlägg tycker jag själv är kul att skriva för då är jag för det mesta en mjuk och rar grabb. Jag kan villigt erkänna att min familj gör mig lycklig. Att t.ex. se Vildas lyckliga ögon när hon äter banan, behöver inte betyda att hon blir lycklig av att äta bananen. Det kan ju vara så att hon blir lycklig av hela situationen, att se sin "älskade" fars lyckliga ögon kan ju frambringa lycka hos den lilla. Jag kan erkänna att jag inte alltid är så trevlig när jag skriver, ibland är jag rent ut sagt riktigt förbannad. De gångerna är det skönt att få skriva av sin vrede.

Jag kommer att fortsätta skriva om min familj, som är en MYCKET viktig del av mitt liv, ja det är, utan tvekan den viktigaste delen. Så nu vet ni det ;)

Fredrik är så snäll

Fredrik "tårtar" med sin far

Fredrik, "äventyraren" som jag skrivit om, skrev så här i sin blogg i expressen: "och inte minst Disa, stans gulligaste unge.". Han menar min dotter Disa.

Han är så snäll mot Disa, som t.ex. den gången när Disa tappade typ 5 ahlgrens bilar på Mellqvist. Då gick han in i kiosken brevid och köpte 3 stora klubbor till henne. En annan gång köpte han en Bamsetidning till henne. Jo, han gillar nog henne...