Vilda sover i eget rum.

Det är första natten som Vilda sover i sitt egna rum. Till en början gillade hon det inte alls, hon skrek t.o.m. när vi flyttade in sängen! Precis som att hon tänkte att: "Va f-n... Nu j---ar… tror de att jag ska flytta! Såååå h-----e heller! Bäst att jag visar mitt ogillande…”.

Hon fick flytta trots sitt uppenbara agg mot detta. Jag fick ta hand om läggningen av Vilda, detta p.g.a. att jag är den som pallar att Vilda gråter hejdlöst. Dessutom är jag obeveklig när jag bestämt mig för något, naturligtvis fick jag även ta hand om läggningarna av Vilda då hon lärde sig att somna i egen säng för några månader sen.

Nu tror ni att jag är en okänslig man som inte bryr mig om min dotter gråter, men ack så fel ni har. Jag har mått fysiskt illa var gång jag fått ansvar för de här grejerna, en del av mig säger att jag ska ta det lilla knytet till mig, medan en annan säger att det är bara för några kvällar, och någon gång måste hon ju flytta. Det var så det var i kväll, Vilda grät och jag gick in med jämna, ca.2 minuter, mellanrum för att lägga henne och säga: ”Sov nu lilla älsklingen.”, men egentligen ville jag ta upp henne och bara hålla henne. Som sagt, jag är obeveklig när jag bestämt mig…

Det var ca.40 minuters kamp, men sedan sov hon, och jag gick och mummelsjöng en ”klacksång”: ”Så jä—a enkelt, ja det var så jä—a enkelt, såå jää—aa eenkeelt osv.” Jag hade väntat mig en kamp på åtminstone två timmar för en sak ska ni veta, Vilda vet också vad hon vill..

Så nu ligger Kirsi och sover i vårt sovrum och jag har vakten inatt. Kirsi ska få sova själv för första gången sedan Vilda föddes…

En mor tillrättavisar sin dotter.

Hemma hos oss talas det två språk, finska och svenska, jag pratar svenska med barnen och Kirsi talar finska med barnen. Jag förstår finska bra, men talar väl inte finska särskilt väl. Idag hörde jag Kirsi tillrättavisa Vilda vid diskmaskinen, då hade Vilda just tagit en kniv från diskmaskinen (Kirsi höll på att tömma den så detta hände under uppsikt). För att underlätta för er kära läsare, så översätter jag hennes förmaning till svenska:
– Nej Vilda, du får inte ta ut kniven från diskmaskinen *kort paus* trots att du är finne.
*Längre paus av Kirsi* Jag hann skratta till och då kom klassikern från Kirsi:
– Du får vänta två år till…
Först skrattade jag, men efter en stund blev jag allvarlig och sa:
– Bara så att du ska veta Kirsi… Jag kommer inte att gå med på att Vilda får bära kniv vid tre års ålder…

För att lugna känsliga läsare... Det var en matkniv.

Vilda gick till Mellqvist

Vilda efter sin promenad.

foto: Joakim Draköga

Igår var det dags för ännu en premiär, Vilda skulle få GÅ till Mellqvist kaffebar för första[1] gången. Jag hade förberett henne hela morgonen, pratat om det och fått henne att se fram emot denna oerhörda strapats.

Vi lämnade Disa på dagis vid nio på morgonen, och sedan for vi hem för att äta mellis (Haha vi kallar Mellqvist för Mellis i vår familj) vila och avsluta med att äta lunch innan äventyret skulle ta sin början. När vi väl skulle iväg så hade jag byggt upp en sådan förväntan hos Vilda så att när jag tog på de nya Vikingkängorna (födelsedagspresent från mummo och vaari) skrattade hon hela tiden. Vilda skrattar när hon förstår att det ska hända något roligt, det har jag glömt att berätta, men när jag t.ex. tar på mig bärselen skrattar Vilda hela tiden, ett bra sätt att visa pappa när man uppskattar något (bara ett tips till mina ettåriga läsare). Ok, tillbaks till eskapaden! När vi var färdiga för avfärd bar jag ned Vilda för trapporna och ut på Vikingagatan, ställde henne på trottoaren och sa: ”Nu går vi.”
Det märktes att det även var premiär med de nya kängorna för Vilda, trevande började hon gå på sidan? Efter några meter gick hon som vanligt med ena handen hållandes mitt lillfinger.

Vi gick Rörstrandsgatan mot S:t Eriksplan, Vilda tyckte att det var kolossalt roligt att gå in i portgångar för att liksom springa ut ur dem, vilket hon gjorde så många gånger som jag mäktade, efter ca.5 gånger vid första porten sa jag: ”Nu går vi vidare.” varpå jag började gå mot Mellis med Vilda hållandes mitt finger. Plötsligt känner jag att hon drar mitt finger mot porten igen. Det slutar med att vi stannar vid varje port och när mitt tålamod, och kaffesug inte klarar mer, då får jag bära henne några meter för att hon ska ”förstå” att expeditionen måste fortsätta. Hon går in till en frisör på vägen, vinkar till en man och säger: ”ejej, ejej”. Då svarar han vinkandes: ”Hejhej, hejhej” vilket förstås gör henne väldigt nöjd. Det är ju så att de flesta i hennes ålder(1år) hela tiden prövar sig fram hur man ska få kontakt med sina medmänniskor, när de lyckas förstår de ju att de använt sig av rätt kommunikation. När vi äntligen, efter 30 minuter(200 meter), kom fram till Mellis hade pappas kaffesug nu växt till gigantiska mått, vilket inte var helt fel, för då smakade kaffet som sänt från himmelen.

Vilda gick omkring själv på Mellis, när hon var på väg ut sa jag: ” Nej Vilda inte ut.” döm om min förvåning när hon tittar upp på mig och säger något på sitt tungomål, för att sedan vända inåt igen? När jag fick min dubbla Macchiato[2] vill Vilda upp i min famn, då fick baristan Per äran att få hålla Vilda ett tag, vilket han gjorde med bravur.

När jag druckit upp var det dags för hemfärd, den tog ca.40 minuter(jag hade ju inget kaffesug längre). Det var samma procedurer på vägen hem, med en härlig liten parentes. Vilda gick nästan förbi frissan, men så plötsligt såg hon var hon befann sig och liksom sa ojdå för att vända, gå in och köra samma hälsningsfras och få densamma tillbaka. Ganska gulligt, eller hur? Vårt äventyr hade alltså tagit ca.1 ½ timma, då hade vi gått ca.400 meter och druckit en dubbel Macchiato, och det var dags att sova igen….

[1] Vilda har varit på Mellqvist otaliga gånger, det här var första gången hon gick dit.
[2] Ett litet tillägg, när jag träder in i Mellqvists lokal så är beställningen gjord, inga ord behövs längre. Är jag förutsägbar eller?

Vilda härmar mig men ändå inte.

Vilda i mummo och vaari(mormors och morfars) sommarstuga.

Foto: Vaari, Raimo Suni

Jag har märkt att Vilda härmar mig när jag säger något, inte så att hon kan säga orden utan att hon använder samma ”sång” som jag just använt. Vad menar jag med sång då? Jo, när man pratar så har man en viss rytm och naturlig ”sång” i sitt prat, det är de hon härmar. När jag bytte blöja på henne tidigare idag, så sa jag: ”o så ska vi ta på nya blöjan.”. Varpå hon genast svarade något liknande: ”o å ka i a å ia jan.”. Jag stannade upp och undrade om hon verkligen sagt det jag sagt, innan jag kom på vad som egentligen ägt rum, att hon faktiskt hade ”sjungit” det jag just ”sjungit”.

Linda Linda blev Vilda Vilda.

Jag hade inte så mycket kontakt med min far under min uppväxt, detta p.g.a. att mamma och pappa skiljdes när jag var fyra år och att pappa prioriterade andra saker än sina barn. Vi började lära känna varann när jag var vuxen, då åkte vi bl.a. till hans båt för att ta oss ut o fiska. På väg till båten spelade han alltid en låt som satte sig i mitt huvud, låtens namn var "Linda Linda". Den satte sig så hårt att jag i hela mitt vuxna liv ibland kommit på mig med att nynna den låten. Nu kom den låten att bli "Vilda Vilda" en dag när jag bytte blöja på Vilda. Nu går hela familjen och sjunger den låten titt som tätt..

Fick just veta att texten i övrigt handlar om kvinnlig skönhet med lite "sexanspel" (vilket har väldigt lite med Vilda att göra), jag vill ändå låta er lyssna på denna låt. Den är faktiskt en klassiker. Den finns i en Youtubelänk till höger i bloggen och heter naturligtvist "Linda Linda".

En banal bloggares försvarstal.

Jag skriver detta försvarstal p.g.a. att en del av mina läsare (läs Tokmoderaten) tyckt att min blogg är sockersöt, just för att jag har skrivit om vad som händer i min familj, att jag tar upp, för vissa människor, banala (lek med ord, token tog upp just bananer) saker som att Vilda blev lycklig av banan.

Det är så här. Jag skriver för alla, i ordet alla ingår även min familj som inte finns i min närhet, en familj på avstånd (syskon, syskonbarn osv.), ja jag har faktiskt t.o.m. vänner som gillar att läsa om vad som händer i min familj. Dessa inlägg tycker jag själv är kul att skriva för då är jag för det mesta en mjuk och rar grabb. Jag kan villigt erkänna att min familj gör mig lycklig. Att t.ex. se Vildas lyckliga ögon när hon äter banan, behöver inte betyda att hon blir lycklig av att äta bananen. Det kan ju vara så att hon blir lycklig av hela situationen, att se sin "älskade" fars lyckliga ögon kan ju frambringa lycka hos den lilla. Jag kan erkänna att jag inte alltid är så trevlig när jag skriver, ibland är jag rent ut sagt riktigt förbannad. De gångerna är det skönt att få skriva av sin vrede.

Jag kommer att fortsätta skriva om min familj, som är en MYCKET viktig del av mitt liv, ja det är, utan tvekan den viktigaste delen. Så nu vet ni det ;)

Vilda blir lycklig av banan.

PrinsessanVilda, utan bitmärke!

foto: Kirsi Ahlström

Jag har just lämnat av Vilda i Kirsis famn, kl.22.30 ;) Hon somnade klockan 18.30 och vi trodde hon somnat för natten. Utan kvällsgröt och banan! Dessutom hade Vilda knappt ätit under dagen. Det kan bero på att hon blev biten av en tvåårig pojke idag, hon hade just blivit av med blåmärket efter ”störtdykningen”, och nu har hon världens bitmärke i stället.

Jag hade just frågat Kirsi om hon trodde Vilda somnat för natten, en minut senare hör jag henne gny i sin säng. Jag hämtade henne och efter att jag matat henne med gröt så tittade hon på mig som: ”Var det allt!?”. Jag tog fram en banan och gissa om hon såg lycklig ut! Efter första skeden låter hon som de i maraboureklamen och ger mig en mycket lycklig blick. Jag skrattar till för hon ser verkligen LYCKLIG ut efter varje sked. Nu ligger hon och tar ”desserten” vid mammas barm. Hon är så söööt.