Det är första natten som Vilda sover i sitt egna rum. Till en början gillade hon det inte alls, hon skrek t.o.m. när vi flyttade in sängen! Precis som att hon tänkte att: "Va f-n... Nu j---ar… tror de att jag ska flytta! Såååå h-----e heller! Bäst att jag visar mitt ogillande…”.
Hon fick flytta trots sitt uppenbara agg mot detta. Jag fick ta hand om läggningen av Vilda, detta p.g.a. att jag är den som pallar att Vilda gråter hejdlöst. Dessutom är jag obeveklig när jag bestämt mig för något, naturligtvis fick jag även ta hand om läggningarna av Vilda då hon lärde sig att somna i egen säng för några månader sen.
Nu tror ni att jag är en okänslig man som inte bryr mig om min dotter gråter, men ack så fel ni har. Jag har mått fysiskt illa var gång jag fått ansvar för de här grejerna, en del av mig säger att jag ska ta det lilla knytet till mig, medan en annan säger att det är bara för några kvällar, och någon gång måste hon ju flytta. Det var så det var i kväll, Vilda grät och jag gick in med jämna, ca.2 minuter, mellanrum för att lägga henne och säga: ”Sov nu lilla älsklingen.”, men egentligen ville jag ta upp henne och bara hålla henne. Som sagt, jag är obeveklig när jag bestämt mig…
Det var ca.40 minuters kamp, men sedan sov hon, och jag gick och mummelsjöng en ”klacksång”: ”Så jä—a enkelt, ja det var så jä—a enkelt, såå jää—aa eenkeelt osv.” Jag hade väntat mig en kamp på åtminstone två timmar för en sak ska ni veta, Vilda vet också vad hon vill..
Så nu ligger Kirsi och sover i vårt sovrum och jag har vakten inatt. Kirsi ska få sova själv för första gången sedan Vilda föddes…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar