Hon raglar omkring i vår lägenhet, stödjer sig mot soffan och tar sats för att ta sig de få stegen till vardagsrummets "passage". Hon koncentrerar sig för att kunna gå någorlunda rakt, hon har sin mobil i ena handen, så bär det iväg, vinglande och sluddrande tar hon sig till slut fram till sitt mål. Hon stöttar sig mot passagen, balansen är alarmerande dålig, hon vänder sig mot Kirsi för att sluddra något ofattbart för att, helt plötsligt, hojta till. Hennes mobil dimper ned på golvet, all hennes uppmärksamhet krävs för att hon ska lyckas ta upp den utan att dratta på ändan, en otrolig balansakt som hon triumferande klarar av. Hon tittar på Kirsi en sista gång, släpper taget och fortsätter vacklande in i sitt rum.
Nej det är faktiskt inget fyllo jag beskriver, utan det är vår lilla Vilda. Det hände sig häromdagen när Kirsi, helt apropå, sa: ”Det är som att bo med ett litet fyllo.” Jag tittade på Kirsi och märkte att hon, leende, tittade på Vilda, jag iakttog Vildas ostadiga steg mot sitt rum - samtidigt som jag fick historien ovan beskriven av Kirsi - och svarade: ”Jo, men det är ett väldigt sött "fyllo"!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar