Min lilla prinsessa leker i hoppborgen.Foto: Joakim Draköga
Disa är 4 ½ år, hon har redan satt sin prägel på sitt nya dagis. Hon har bl.a. sagt till de andra barnen, att om de blir rädda för spindlar så kan de säga till henne så kan hon fixa det, för hon är inte rädd. För några dagar sedan fick jag höra en annan av hennes, alltid lika intressanta, dagishistorier. Hon är kär i en av grabbarna där, jag utelämnar hans namn p.g.a. att det kan vara pinsamt. Här kommer vår dialog Disa (D), jag (J) och x (Disas kärlek):
D: Idag skrek x på mig.
J: Jasså, varför det? Var han elak?
D: Nej, det var han väl inte?
J: Men…varför skrek han på dig då? Hade du gjort något elakt?
D: Nej, det hade jag ju inte.
J: … (väntar på fortsättningen, vilket ej kommer.) Jaha, men varför skrek han på dig då?
D: Jo, vi har bestämt att han ska skrika på mig om Y är dum mot honom… då ska jag komma och hjälpa honom mot Y.
J: Ja det är ju klart, att jag inte tänkte på det…
Jag tittade på henne, där hon satt bredvid mig på bussen, hon tittade på något annat, det gick en varm våg genom mig och jag sa: Du är så sööööt, Min lilla prinsessa!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar