Världens bästa pappa

kanske jag inte är, men jag ligger antagligen i toppfem.

Jag har läst om den där undersökningen i kamratposten, angående vem barnen går till för att söka tröst. Det är ledsam läsning, pappan kom på femte plats, tror jag det var. Det ledsammaste var att barnen hellre går till ”ingen” än till pappan. Det är ju uppenbart att något blivit fel, att många pappor helt enkelt är urusla pappor. Jag räknar mig inte till den gruppen, Kirsi är en underbar mamma men jag är rätt säker på att Disa väljer mig när hon söker tröst.

Jag har börjat nedräkningen till jag ska gå på min pappaledighet, fr.o.m. den 17/12 är jag pappaledig ända till i början av september -09. Jag var hemma med Disa i över 6 månader och det var riktigt roligt, mycket p.g.a. att jag fick en känsla av att jag blev liksom mer kompis med henne… Jo, jag hade redan pappakänslorna (oerhört starka, fråga Kirsi) sen Disa föddes, men eftersom jag tillbringade hela dagar med Disa, då lekte vi i lekparken, lekte hemma och ja för att sammanfatta vi lekte en hel del;) Att dela vardagen med sitt barn är ju förstås inte bara en lek, det blir ju så att man automatiskt delar med sig av sina manér med allt vad det innebär. Den lilla Disa iakttog och sög in den oerhörda visdom jag har, därför kan hon numera bete sig någorlunda bland folk.

En sak som jag minns att jag reagerade på var andra föräldrars problem med att dåodå låta barnen själva få avgöra en tvist. Under de månader som jag var och lekte med Disa kan jag nog räkna de föräldrar, som inte genast hoppade in som fredsmäklare när ”di små” t.ex. disputerade om vems tur det egentligen var att gå upp i rutschbanan, på ena handens fingrar. Jag försökte att vara lite ”laidback” så länge det inte blev våldsamheter inblandat. Jo, ni har rätt, ni som tänkte att ”då fick du väl sura blickar på dig”, men ska jag tala om en hemlis… jag brydde mig inte så mycket om det. En del föräldrar började faktiskt prata med mig, och då förklarade jag mina tankar och de flesta tyckte faktiskt att det var en ganska bra idé. Jag minns de föräldrar som hade kommit till samma insikt som jag, vi tittade oftast förtroligt på varandra när ett gräl mellan ”di små” var i antågande, och insåg då att vi nog hade samma idéer när det gäller konfliktslösning, nämligen den att låt barnen börja träna på det så fort som möjligt.

Jag har några andra saker som jag ska ta upp, men det blir vid något annat tillfälle.

Hade