Handbollsfinalen

Jag var i Globen på lördagskvällen och tittade, klappade och skrek på handbollsfinalen mellan GUIF som är från Eskilstuna, staden jag växte upp i, och Alingsås. Jag slets mellan förtvivlan och hopp och förtvivlan! Guif låg under med fyra bollar i halvtid jobbade upp sig till ledning med två bollar när ca. halva andra halvlek återstod. Då kom raset! GUIF tappade sin ledning och Alingsås vann till slut med tre bollar 29-26.

Under dagen hade jag varit förvånansvärt lugn? På förmiddagen var jag och jobbade lite på Disas dagis med att borra och sätta upp hyllor. Senare på dagen var jag ute med Disa och Vilda i Karlbergsparken. Disa lekte med en tjej i hennes ålder. Vilda gick i trappor, väldigt bra träning för en 19 månaders flicka.

Det var inte förrän jag satte mig på tricken mot Globen som jag började känna det där ”pirret” när blodet börjar löpa amok i kroppen, precis som det gör innan en Djurgårdsmatch eller när Sverige spelar en viktig landskamp i hockey eller fotboll. Ena stunden värmer blodet upp min kropp för att i nästa sekund kännas isande kallt. Väl framme vid Globen mötte min äldste och bäste vän Robban upp med biljetten i hand. Han hade en påse i handen som han överräckte till mig medan han, nästan högtidligt, sa: ”Varsågod!” Jag tackade och tittade vad som fanns i påsen, en röd t-shirt med GUIF’s ”sköld” i guld. Jag blev mycket glad och tackade så mycket innan jag frågade vad den kostade. Robban svarade att han bjöd på den. Jag berättade då att jag tänkt fråga om han hade en röd(GUIF’s färger är röd och vit) tröja att låna mig när vi pratades vid i telefon på morgonen, jag äger nämligen ingen röd tröja och man vill ju klä sig i sitt lags färger. Han skrattade och tyckte att skulle ta på t-shirten på en gång, vilket jag också gjorde.

Historik: Jag flyttade med familjen till Eskilstuna sommaren innan jag började tvåan och bodde där tills jag var en fullvuxen man. Robban och jag gick i samma klass från tvåan till nian och vi var så mycket bästisar man kan vara under våra högstadieår. I vuxen ålder gick vi i stort sett på alla GUIF’s hemmamatcher, han och jag hördes.

Så började matchen och jag kan väl, utan att överdriva, säga att jag var PÅ. Tio minuter in i matchen var min rygg dyblöt av svett, tio minuter senare kände jag de första svettdropparna på pannan och jag hejade, jag skrek, jag hoppade, jag viftade och jag LEVDE! Första halvlek var en pina för alla GUIFARE och den slutade med en fyramålsledning för Alingsås. Andra halvleks första del var en njutning och en fest för alla GUIFARE, GUIF gick inte bara ifatt i målprotokollet de tog t.o.m. ledningen med två bollar!

GUIF-publiken var enastående, det var som om Globen var fylld av GUIFARE, vilket den iofs nästan var, men vilken insats av de tillresta GUIFARNA. Jag vill tacka alla er GUIFARE som var på plats och nästan hejade fram laget till SM-guld. Det räckte inte hela vägen denna gång, men nästa år då syns/hörs vi igen.

Länkar: AB1, AB2, AB3, AB4, DN1, DN2

Veckorapport 4, "Nya livet"

Vilda är ett "storstadsbarn".

Mobilfoto: Joakim Draköga

Hej, sorry att jag inte skrivit denna rapport tidigare, ursäkten den här gången är att på söndagen var vi på Grönan hela dagen och jag var för trött på söndag kväll. När så måndagen kom och jag skulle skriva efter "powerwalken" så hade Vilda fått hög feber och detta i kombination med att hon hade litelite blod i blöjan fick oss att ringa "vårdguiden" som rådde oss att ta oss till "Astrid Lindgrens barnsjukhus".

När Vilda och jag kom till sjukhuset vid 22-tiden och väntat 45 minuter fick vi träffa en sjuksköterska och Vilda fick en kisspåse fastklistrad mot snippan, jag behöver väl knappast skriva att hon INTE gillade det. Jaja, efter att det blivit lite kiss i påsen och proverna endast visade att det fanns kiss i urinen(vilket vi redan visste) och inga andra symptom på UVI. Vi fick även veta att väntetiden för att träffa en doktor var över 6 timmar(klockan var då 23:45)! Efter en snabb huvudräkning förstod jag att det skulle skilja 3 timmar mellan att vänta en hel natt på sjukhuset eller att gå hem och sova för att på morgonen ta oss till vårdcentralen på Surbrunnsgatan. Jag valde det senare.

Till saken hör att Vilda på söndagen fått prova s.k. ”byxblöjor” för första gången och de satt förmodligen snett då kudden hon hade under rumpan var blöt p.g.a. läckage. Vi hade våra misstankar om att dessa ”byxblöjorna” kunde ha skavt på snippan och på det viset framkallat blodvite. Febern då undrar ni förstås. Jo, för uppmärksamma läsare så är det ju uppenbart att febern kan härröra från vaccinsprutan hon fick 10 dagar innan högfebern var ett faktum. Jag påtalade denna misstanke på ”Astrid Lindgrens barnsjukhus” vilket avfärdades med att det gått för lång tid. Jag sa då: ”Jasså, då tycker jag att det är förvånande att de på BVC säger att barnet kan få hög feber 8-10 dagar efter sprutan, och jag tycker att det är information som är relevant i sammanhanget.” Sköterskan tittade på mig och sa: ”Ja, det förstår jag men det har gått för lång tid.” Jaha tänkte jag och ansåg fortfarande att det var konstigt.

På morgonen var Vilda feberfri och inget blod i blöjan hon verkade, med andra ord, helt frisk. Kirsi lämnade Disa på dagis och jag gick till Närakuten. Där var det kaos enligt dem som jobbar i receptionen och efter lite dividerande kom jag(vi) fram till att jag skulle uppsöka vård om Vilda visade tecken till att få feber eller några andra symptom på försämring av sitt allmäntillstånd, vilket aldrig inträffade. Min teori är att Vilda fått skavsår på snippan av ”byxblöjorna” samtidigt som hon fick högfeber av vaccinsprutan. Att dessa två företeelser hände samtidigt var helt enkelt en slump. En slump som fick oss att bli väldigt oroliga och därför söka hjälp.

Just det, mina mätningar är ni säkert intresserade av. På söndagen mätte jag in 97 cm plusminusnoll alltså, och vikten var 81,5 kg en liten minskning. Nu har april månad gått och därför mätte och vägde jag mig även idag, 96 cm och 81,6 kg. Så sammanfattat har jag minskat 6 cm i midjemått och minskat min vikt med 0,7 kg, jag kan nog säga att det går åt rätt håll. Vi Får se hur det ser ut efter maj månad…

Veckorapport 3, ”nya livet”

Jag hittade en gammal bild på mig när jag är i full gång.

Jag får ursäkta för förseningen, det är ju meningen att den här rapporten ska publiceras på söndagen, men jag var ute och ”powerwalka” med Kirsi och det blev sent. Jag har nu kommit in i en rytm som innebär att jag har en vilodag i veckan. Den här veckans vilodag vilade jag faktiskt, vilket jag inte gjort de två tidigare veckorna. Jag går fortfarande samma runda som jag i tidigare inlägg beskrivit, någon kväll gick jag en kortare runda för att det inte skulle bli för sent och att Kirsi skulle slippa sitta ensam hela kvällen.

Träningen som jag gjort efter ”Walken” har jag numera varannan gång, detta p.g.a. att jag kände att min överkropp inte riktigt orkade med sådan träning varje dag, men den har gett mycket bra resultat. Jag känner att överkroppen blivit fastare och starkare.

Vad hände mer i veckan som gick? Jo, Disa och Vilda var på kontroll på BVC med sprutor för båda tjejerna. Vilda blev arg redan vid vägningen då hon var tvungen att vara naken, hon skrek och visade, med all tydlighet, att hon inte ville vara utan sin body. Distriktssköterskan Jana pratade på emedan jag fick hålla i en allt spattigare Vilda. Till slut avbröt jag Jana och sade: ”Kan vi ge Vilda den där sprutan? Jag tror Vilda blir lugn så fort hon får body och strumpbyxor på sig.” Jana svarade: ”Eh, javisst ja, jag ska hämta båda sprutorna.” Vilda fick sin spruta och hon var riktigt, riktigt, riktigt förbannad på mig som lurat henne till ett sånt här ställe. Jag skyndade att sätta på henne kläderna, under tiden hörde jag Jana fråga Disa om hon kunde sitta själv, eller om hon ville sitta i pappas knä när hon skulle få sprutan. Döm om min förvåning när jag hörde Disa, mellan Vildas skrik(jag höll ju på att ta på henne), svara: ”Nej, jag kan sitta själv.” Och under tiden som jag fick på Vilda kläderna fick Disa sprutan utan att hon gav ett pip ifrån sig. Och det var med stor förtjusning jag insåg att jag hade haft rätt angående Vildas gråtande/skrikande, för så fort strumpbyxorna var på tystnade hon tvärt och var sitt vanliga jag.

Ja BVC-besöket var den stora händelsen förra veckan och det faktum att jag nu har ett midjemått på ynka 97cm. Jag tycker det är på gränsen till otroligt att jag gått ned 5cm i midjemåttet på 3 veckor. Vikten stannade vid 82,2kg, vilket är helt ok.

Grattis till Dottern!

Jag vill Gratulera min brorsdotter Lina och hennes sambo Patrik till deras nyfödda dotter som föddes lördagen den 11 april straxt före 22-tiden.

Veckorapport 2 ”Nya Livet”

Jag ser Vilda sittandes så här på mig i framtiden.

Ja, då har jag köpt en digitaliserad våg och ”gått” upp 2 kilogram på köpet, nä nä jag är inte bitter…. Nej, allvarligt talat så vägde jag mig igår när jag klarat av morgonpissandet, vågen visade 82,3 Kg och idag var det, vid samma tidpunkt(efter morgonpissen alltså) idag visade samma våg 82,1 Kg. Midjemåttet har numera blivit tvåsiffrigt, jo ser ni nowadays är det 99 cm. Nu undrar ni säkert vad jag gjort under denna vecka.

Jag har ”powerwalkat” samma sträcka som jag tidigare skrivit alla dagar utom 2 denna vecka. I början av veckan såg jag att vagnen, som Vilda sovit i när jag ”walkat”, var sönder och kunde rasa ihop när som helst. Den dagen blev det ingen ”träning” och idag har jag haft vilodag. Jag har fått ”walka” på kvällarna när barnen somnat. I fredags gick jag till stadshuset och sprang hem, JA! Jag vet att det var dumt(för er som inte vet, jag har problem med knäna) men jag kunde inte hålla mig! Ända sen jag började ”walka” så har suget att springa varit stort. Då när jag var utan vagn och kände mig så stark så tänkte jag: ”Äh, va f-n. Jag testar.” Det gick bra och tror ni inte att jag började springa vid Karlbergs slott igår. Jag sprang, med endast 2 små (150 meter gång) pauser, ända till stadshuset och en bra bit på vägen hem också. Det tråkiga var att jag inte började gå p.g.a. konditionsproblem utan att jag började känna av vänster knä. Därför bestämde jag mig för att ta en vilodag idag och sedan ”WALKA” i fortsättningen. Jag ska försöka att hålla mig från att springa tills jag väger 75 kg, vilket var mina planer från början…

Jo, jag höll på att glömma! Jag har förstås gjort ”pull-ups”, ”sit-ups” och armhävningar efter varje ”walk” den här veckan också.

ÅKEEEEEJJJ

Vilda är en glad tjej(för det mesta).

foto: Kirsi Ahlström

Vissa i vår familj har för vana att säga: ”Åkeeeejjj”, när någon gör något konstigt eller något, som i Åkeeeejjj-sägarens ögon, är tjatigt eller jobbigt. Kirsi och Ida säger det ofta, jag säger det mindre frekvent men det händer, jag har hört Hanna säga det någon gång, så även med Disa.

Åkeeeeejjj låter precis som jag skrivit det, med ett utdraget e och när man uttalar detta ord ska ansiktsuttrycket vara överdrivet uttråkat/skrämt(om man vill påvisa att man är orolig för personens mentala hälsa) eller vad som skulle passa, huvudsaken är att ansiktsuttrycket ska vara överdrivet.

Häromdagen stod jag i köket och visslade medan jag väntade på att tevattnet(börjat dricka grönt te) skulle micra klart, då hör jag ett utdraget: ”ÅÅÅKKKEEEEJJJJ!” från Vilda som åt lunch i ”matrummet”. Jag noterade det och livet gick vidare. Senare samma dag stod jag och sjöng något, grejen är att ibland visslar eller sjunger jag, hur ska man skriva?, så att det SKA vara jobbigt att lyssna på(retsticka är mitt andra namn) bara för att se om någon reagerar. Vilda, som stod bredvid mig och lekte med något, tittade på mig och sa: ”ÅÅÅKKKEEEEEJJJJJ!”. Det var då jag förstod att hon slutligen förstått i vilket sammanhang detta ”läte” ska yttras, för det var länge sedan hon lärde sig säga ordet okej.

Idag visade det sig att hon kanske går till överdrift av användandet av det s.k. ”lätet”. Det var så att Kirsi knappt hann börja sjunga ”Blinka lilla stjärna” till Vilda innan hon utbrast: ”ÅÅÅÅKKKKEEEEJJJJ!”, och säga vad man vill, sååå illa sjunger inte Kirsi…

Imorgon kommer veckorapporten..... Spännande va?

Veckorapport 1 (som blev lite mer) ”Nya livet”

Vilda powerwalkar också med en vagn.

Foto: Joakim Draköga

Jag har nu levt mitt ”nya liv” i en vecka. Nu undrar ni hur det har gått och vad jag gjort för förändringar. Jo, jag tjuvstartade på lördagen med att ”powerwalka” med Vilda i vagnen under hennes sovstund på dagen, och jag fortsatte med detta 3 dagar i rad. Den fjärde dagen sov Vilda och jag ”dagsluren” tillsammans i vår stora säng p.g.a. att Vilda sovit dåligt på natten och det hade till följd att jag var ganska matt den dagen. Jag ska erkänna att jag även ”kände” av benen då.

”Powerwalken” består av att jag går förbi Karlberg över en bro och så följer jag vattnet längs Karlbergskanalen till Stadshuset, det är en väldigt vacker promenadväg och i och med det ganska vältrafikerad av folk som promenerar, springer eller cyklar. När jag kommer fram till Stadshuset vänder jag och går samma väg hem, jag tror att sträckan är nästan 1 mil och det tar ca 1 timme och 20 minuter att tillryggalägga sträckan. Jo, jag vet, nu tänker ni att det låter lite underligt att jag skulle gå så långt på så kort tid. Låt mig förklara, jag går inte i snabb takt jag går i en rasande takt, precis under tempot som kallas jogga.

Var gång vi avslutat vår runda har Vilda vaknat när vi gått in genom porten, glad och utvilad, jag svettig och rosig om kinderna. Väl inne i lägenheten får Vilda sitta i sin stol och ta en liten förrätt innan lunchen, till förrätten underhåller jag henne med att göra pullups, situps och armhävningar 3 set. Jag gör varje övning tills mjölksyran börjar pumpa. Efter dessa nöjen så har Vilda och jag duschat tillsammans. Vilda, som tidigare fördömt duschningens tjusning å det grövsta, har nu helt ändrat inställning och brukar numera hellre vilja duscha än bada. Efter duschen tar lunchen vid och sedan fortsätter dagen med olika aktiviteter som jag kanske tar upp vid ett annat tillfälle…

Nu har det alltså gått nio dagar sedan jag tog min första powerwalk, av dessa dagar har jag powerwalkat sju gånger varav en gång med Kirsi, det var i fredags som vi kom iväg efter att Vilda och Disa hade somnat för natten. Ida, som är tretton år, fick ansvaret för hemmet och hon skulle förstås ringa om det uppstod problem. Vi var ute exakt en timma och det var härligt att gå och småprata samtidigt som man gjorde något sunt. En dag vilade jag som jag redan berättat ovan. En dag lekte jag ”tjuv och polis”(se nedan) med barnen i Karlbergsparken och det är träning det, jag lovar! Så jag har haft en vilodag sedan lördag förra veckan.

Vår lek ”tjuv och polis”(jag kallar den det, men vi har aldrig namngett den) går ut på att jag jagar tjejerna i skogen i Karlbergsparken. När jag får tag på någon av dem tar jag den tjejen till ”fängelset” (det är en grupp träd som växt i en cirkel på ca 1 meter som får agerar fängelse), jag låtsas låsa en osynlig dörr och sätter fart efter nästa ”tjuv”. Grejen är att om någon av tjejerna lyckas ta sig till fängelset och låsa upp dörren så blir ”kunden” fri. Denna lek kan pågå i någon timme och jag kan säga som så, jag får springa!

Ja, just det! Jag glömde nästan att skriva om mina framsteg. Innan jag började mitt nya liv var min vikt 80 kg och midjeomfånget var 102 cm. Idag är vikten 80,5 kg och 100 cm midjeomfång, jag bryr mig mest om är midjeomfånget. Jag ska tillägga att vår våg är gammal, en sådan där med en rund skala som snurrar ni vet. Jag ska köpa en digitalvåg så snart jag hinner…