Bara en liten undran.

Den här annonsen visade de på min Facebook-sida. Det är oklart om "Superpille" slätar ut rynkorna p.g.a. storleken(hujeda mig), alltså "fyller ut" för er som inte förstod mina tankegångar, eller om det är "krämen" i "Superpillen" som gör det?

Brukar ni testa er på nätet?

Jag gjorde ett IQ-test på nätet för någon vecka sedan, frågorna hade inte med IQ att göra utan var mer s.k. allmänbildningsfrågor, till saken hör att frågorna var oerhört lätta (typ vad heter Sveriges kronprinsessa?) och ca fem till antalet. Efter att jag, mycket misstänksam och nyfiken, svarat på frågorna kom det upp en dialogruta där företaget ville ha min mail-adress för att skicka mitt resultat. Jag satt helt konfunderad och tänkte att det var bland det dummaste jag varit med om, eller var de i själva verket det som var testet? Om man skickade in adressen så var man blåst? Men, tror de verkligen att någon går på det här? Haha…LYCKA TILL!

Nu har jag fått svaret på min fråga. Det var antagligen några som skickade mail-adressen till ”mitt” IQ-testet.

Ett litet bakslag för Vilda

Prinsessan Vilda

Jag har nämnt att Vilda flyttade till eget rum i fredags, det gick över förväntan men…

Det var så att hela helgen tog jag hand om Vilda när hon vaknade på natten, men på måndagen var det dags att jobba natt för mig och då fick ju Kirsi ta över den biten. På tisdagen kom jag hem ”smått” irriterad p.g.a. att en resa med pendeln, ”Södra station” till ”Karlberg” som i vanliga fall tar tio minuter, den morgonen tagit hela 55 minuter. Då är Kirsi så trött, Kirsi har fått sov i sammanlagt två timmar under natten, hon är helt slut stackaren. Vilda hade fått en svacka och förmodligen bestämt sig för att det nog inte var ok att ligga i eget rum trots allt. Jaja, tråkigt nog för Tokmoderaten som helst vill läsa om andras olycka, så har hon sovit gott efter den natten…

Världens bästa pappa

kanske jag inte är, men jag ligger antagligen i toppfem.

Jag har läst om den där undersökningen i kamratposten, angående vem barnen går till för att söka tröst. Det är ledsam läsning, pappan kom på femte plats, tror jag det var. Det ledsammaste var att barnen hellre går till ”ingen” än till pappan. Det är ju uppenbart att något blivit fel, att många pappor helt enkelt är urusla pappor. Jag räknar mig inte till den gruppen, Kirsi är en underbar mamma men jag är rätt säker på att Disa väljer mig när hon söker tröst.

Jag har börjat nedräkningen till jag ska gå på min pappaledighet, fr.o.m. den 17/12 är jag pappaledig ända till i början av september -09. Jag var hemma med Disa i över 6 månader och det var riktigt roligt, mycket p.g.a. att jag fick en känsla av att jag blev liksom mer kompis med henne… Jo, jag hade redan pappakänslorna (oerhört starka, fråga Kirsi) sen Disa föddes, men eftersom jag tillbringade hela dagar med Disa, då lekte vi i lekparken, lekte hemma och ja för att sammanfatta vi lekte en hel del;) Att dela vardagen med sitt barn är ju förstås inte bara en lek, det blir ju så att man automatiskt delar med sig av sina manér med allt vad det innebär. Den lilla Disa iakttog och sög in den oerhörda visdom jag har, därför kan hon numera bete sig någorlunda bland folk.

En sak som jag minns att jag reagerade på var andra föräldrars problem med att dåodå låta barnen själva få avgöra en tvist. Under de månader som jag var och lekte med Disa kan jag nog räkna de föräldrar, som inte genast hoppade in som fredsmäklare när ”di små” t.ex. disputerade om vems tur det egentligen var att gå upp i rutschbanan, på ena handens fingrar. Jag försökte att vara lite ”laidback” så länge det inte blev våldsamheter inblandat. Jo, ni har rätt, ni som tänkte att ”då fick du väl sura blickar på dig”, men ska jag tala om en hemlis… jag brydde mig inte så mycket om det. En del föräldrar började faktiskt prata med mig, och då förklarade jag mina tankar och de flesta tyckte faktiskt att det var en ganska bra idé. Jag minns de föräldrar som hade kommit till samma insikt som jag, vi tittade oftast förtroligt på varandra när ett gräl mellan ”di små” var i antågande, och insåg då att vi nog hade samma idéer när det gäller konfliktslösning, nämligen den att låt barnen börja träna på det så fort som möjligt.

Jag har några andra saker som jag ska ta upp, men det blir vid något annat tillfälle.

Hade

Vilda gjorde sig snabbt hemmastadd i nya rummet.

Vilda flyttade ju till eget rum i fredags, då tog det 40 minuter att lägga henne. På lördagskskvällen gick jag in och la henne, hon var helt tyst från början (döm om min förvåning) det tog tio minuter innan hon gnällde till. Vilda satt i sin säng då jag kom in, jag la henne samtidigt som jag med lugn röst sa: "Men Vilda, du skulle ju sova nu. Lägg dig ned nu, och så ska Vilda soova...", sedan gick jag ut ur rummet. Nästa gång hon vaknade var klockan över tre på natten...

Mamman i fokus.

För något år sedan läste Kirsi en födelseannons högt för mig, den löd ungefär så här: ”Efter 36 timmars pina så föddes o.s.v.…”…….. Jo det är sant!

Kirsi reagerade på den och jag reagerade än kraftigare. Jag sa ungefär så här:
”Va!? Är det sant? Står det så? Du skojar!”
Efter att Kirsi övertygat mig om att hon inte skojade, så fortsatte jag med yttra ungefär dessa eftertänksamma ord:
”Hur tänker man? Hur j---a ego kan man vara? Att man inte ens kan sätta in en födelseannons utan att alla ska få veta att man minsann hade värkar i 36 timmar?
Tror hon att hon är ensam om det? Vilket j---a miffo!”, ok orden kanske inte var så tankfulla, men jag var rent ut sagt irriterad.
Jag kunde inte fatta hur självcentrerad en människa kan vara. Att i barnets födelseannons - alltså den första officiella kungörelsen om barnets tillkomst - få med att mamman faktiskt fick kämpa i hela 36 timmar.

Jag tycker synd om barnet, inte bara för att dennes födelseannons var en katastrof. Hur kommer det barnet ha det i sitt liv? Tänk om det stackars barnet råkar spilla saft på finaste kläderna: ”Herre Gud! Nu har du förstört dina finkläder, varför uthärdade jag 36 timmars pina för att få ut en sån som dig?”

Barnet har gjort sig riktigt illa: ”Gnäll inte, det där är väl inget! Vänta tills du ska föda, jag hade ju 36 timmars helvete när du skulle ut.”

Barnet är ledsen och sorgsen (undrar varför?): ”Jasså du är ledsen… Då skulle du ha sett hur ledsen jag var när du skulle födas, 36 timmar av ren smärta…

Mamman kommer förmodligen att påminna barnet om hennes 36 timmars helvete, var gång barnet gör något fel eller inte lyssnar på mamma. Detta kommer säkert att förfölja barnet ända in i döden. Tänk om barnet dör innan mamman, hemska tanke! Hur kommer dödsannonsen då att utformas? XXX har nu lämnat oss, XXX föddes 2006 efter 36 timmars pina…

Idag lipar jak nifen!

Idag lördag den 25/10 är det finsk festival i Finlandshuset, Snickarbacken 4, t Östermalmstorg, lördag 25 oktober kl 19–2. Festivalens namn är ”tiss is Finland”, lite roligt namn för tissi betyder tutte på finska. Jaja, jag ska ringa Jorma, Jukka, och Seppo och påminna dem om detta event. Sedan ska jag slipa kniven, sätta på mig mina "jällivarehängbyxor"(vilket faktiskt fortfarande bärs av svenska ungdomar, är inte det lite 90-tal?) och brylla håret som en äkta "finnraggare". I kväll bär det iväg till Snickarbacken (passande namn med tanke på byxvalet) och skrika lite perkele och vifta med kniven.