Brejk

Hej på er kära läsare. Jag har tagit ett långt brejk från skrivandet i denna blogg. Har funderat på hur jag ska lägga upp det i framtiden. Jag har bestämt mig för att sluta jaga läsare, då slipper jag jaga nyheter och länka till olika artiklar. Jag tror att mitt skrivande kommer upp några snäpp i kvalité genom att jag får skriva om sådant som jag VILL skriva om. Om man går in på bloggtoppen och kollar så har jag mellan 150-170 besökare här, trots mitt långa uppehåll. Det vittnar ju om att det är några fler än min familj som läser.

Nu på söndag börjar min nästan 9 månader långa pappaledighet, jag har haft "resfeber"(kan man nog kalla det för), inför detta. Jag har faktiskt många uppslag till inlägg men de får komma när lusten faller på. Nog för denna gång. Jag hoppas att ni har tålamod, för det ska komma fina alster om bl.a. Vildas dop i somras.

Vilda växer mentalt.

Min egen lilla "Gudfader".

Foto: Kirsi Ahlström

Jag ska börja med att tacka Kirsi för att jag fick sova i vår säng hela natten. Jag hade öronproppar på mig och Kirsi tog ”Vildavaket” i vår stora och sköna soffa i vardagsrummet. Vilda sov till sex på morgonen, vilket i vår familj räknas som hela natten. Tyvärr blev Kirsi väckt av Disa 04:30 då hon hostade så att Kirsi var rädd för att hon skulle väcka Vilda. Jag sov 11 timmar i sträck, jag sov t.o.m. tungt när familjen väckte mig vid 10-tiden!

Nu till Vilda. Vilda och jag gick en ”långpromenad”, det vill säga Rörstrandsgatan ned till S:t Eriksplan, S:t Eriksgatan vidare till Tomtebogatan vänster upp till Vikingagatan för att där ta vänster ned till vår port. Det är en ganska maffig promenad för en snart 14 månaders. Jo, Vilda börjar bli självständig, hon ville inte längre hålla handen, hon gick lite framför mig(snacka om att många tycker det är gulligt när en så liten går) bara för att dåodå kolla att pappa fortfarande var med.

Det är ju så lätt att tro barnen inte är riktigt med när de inte kan prata, Vilda har i.o.f. lärt sig enstaka ord på både finska och svenska. En rolig händelse inträffade vid Vildas kvällsgröt, hon var som vanligt lite gnisslig innan första tuggan… Hon vänder bort ansiktet, vill prata om tavlorna, stolen, lampan och tavlorna igen o.s.v… Efter ett tag pekade hon på vattenmuggen för att hon ville ha vatten…förstås.. Då talade jag om för Vilda att hon skulle få mjölk när hon ätit upp gröten. Inte ville hon lyssna på mig, utan vände sig pekande mot köket varefter hon lät som ”Tokmoderaten” när han ”leker” retard. Hon pekade alltså och sa/lät: ”Ööääkk ööääkk.”. Jag tittade allvarligt på henne och sa: ”Nej Vilda, jag sa att du ska få mjölk efter att du har ätit upp gröten.”. Vilda tittade på mig och ”yttrar” en ganska lång harang, varpå jag sa: ”Först gröten, och sen mjölken.”, samtidigt som jag nickade förtroligt mot henne.

Vilda åt upp all gröt! Jag började med den sedvanliga hejaramsan när hon ätit allt – Jag säger slut, visar henne den tomma tallriken, klappar händerna, håller händerna som när man ber, samtidigt som jag för dem mot/över axlarna och utropar: ”Heja Vilda. Heja Vilda.” – den hon brukar tycka är så kul. Nu gav hon mig ett snabbt leende och innan jag fått upp mina händer mot/över axlarna, vänder hon sig mot köket och pekar samtidigt som hon utbrister: ”Ööääkk, ööääkk!”, vilket får mig att stanna upp. Hon påminde mig om vår deal! Hon hade just gjort sin del av överenskommelsen, nu var det min tur att fullfölja ”avtalet”.

Det var alltså idag som jag märkte att Vilda kan och förstår mer än jag trott. Den där långa harangen hon utstötte innan hon snällt började äta var säkert något liknande det här: ”Ok, men så fort gröttallriken är tom så vill jag se ett glas vitt på detta bord. Comprende!?”, eller vad tror ni…?

Linda Rosing på besök?

De lider av sjukdomen "Kronisk fläsläppssyndrom".

Nej det är visst Vilda med en fläskläpp. Vilda har haft två fläskläppar på lika många veckor och gamla minnen dyker upp. Det fanns en tid när jag också hade fläskläppar, blåöga, brutet näsben och andra skador i ansiktet. Nej, jag var ingen ”streetfighter” jag tränade karate och med bravur om jag ska vara ödmjuk. ”Ni skulle se den andra!”, var ett frekvent använt uttryck av mig på den tiden. Jo, även på den tiden hade jag humor.

Om ni undrar över min dåliga produktion på sistone, så är det av den enkla anledningen att jag varit sååååå trött. De nätter jag inte jobbar har jag ”Vildavak”, och om jag säger att Vilda sovit fyra hela nätter sen hon föddes (nu blev Tokmoderaten lycklig), då förstår ni nog. Kirsi håller faktiskt räkningen…hehe

Kirsi tyckte att jag skulle nämna något om att hon minsann fått vakna på natten i 12 månader sen Vildas födelse. Att det sedan var svårt för henne att sova den sista tiden av graviditeten, det tyckte hon inte, storsint som hon är, att jag ens skulle nämna. Nu sitter hon här bredvid och säger: ”Ni kvinnor snackar om att föda barn, om ni bara visste hur det är när en man är riktigt förkyld…”.


Men Kirsi är inte bitter, nej nej nej absolut inte bitter…;)

Nu påminner hon mig om att hon först tyckte att jag ska skriva att jag får sova på dagarna när Vilda hållit mig vaken nätterna igenom. Hon vill även att jag ska skriva om när hon är vaken på nätterna då jag jobbar, och sedan får hon vara vaken på dagarna också och ta hand om barnen.

Men hon är inte bitter, nej nej nej….

Lönerättvisa!

Jag har tänkt lite på de där giriga direktörerna som får ofattbara löner och pensioner. Hur kan det komma sig att de fått igenom såna krav? Om det nu ens är krav? Jag tror att det handlar om ”you-scratch-my-back-and-I-scratch-yours”-syndrom.

Jo, men tänk er själva om ni hade en kompis som skulle bestämma din lön, och du skulle bestämma hans lön. Styrelser vill säkerligen inte hindra en "löneökningsspiral", för de är ju också med i denna fars. Styrelsemedlemmar jobbar för det mesta som VD någonstans, verkar det som i alla fall. Så om en VD får HÖG lön, så måste förstås den lönen vara kutym för hur man sätter lön, alltså ska nästa direktörslön som delas ut vara lite högre osv.

Inte nog med det! Det är nog ingen större hemlighetsmakeri om lönerna, bonusarna eller pensionerna, mellan ”skål och vägg” har de flesta direktörer har nog koll på varandras löner. Direktörerna träffas på sina Rotarymöten och ja ni vet ”you-scratch…”

En idé, för att göra saker och ting lite mer rättvist, är att de som arbetar på ”golvet” skulle få bestämma varandras löner. Tror ni att vi skulle hålla igen på lönen eller tror ni att vi skulle ge varandra påökt, och vilka pensioner vi skulle ha…

En sak till, en spansk konstnär har hängt tvätt FN-byggnaden i Geneve.
Prislappen: 185 miljoner kronor – eller 93 miljoner måltider. Alla har varit med och betalat "tvätthängningen", staten betalar ju x antal miljoner till FN. Jag blir så trött...

Har Vilda läst min blogg?

Jag skrev ju om Vildas antipati mot att lära sig den svenska versionen av ”varsågod och tack” i det senaste inlägget (se här). I går badade jag med Vilda och vi halkade in på ”iitååleken” igen, som förresten mer liknar ”giitååleken” nowadays, jo hon har fått in ett g i början. När hon gav mig en liten babyoljeflaska och sa ”Giitåå”, tog jag emot den och sa tack. Jag väntade några sekunder innan jag räckte tillbaks flaskan och sa ”Varsågod”, och vad händer? Jo, hon tar emot flaskan och så fortsätter det, jag kan t.o.m. urskilja att hon säger ”tack”, eller ”ack” två gånger! Efter den här utvecklingen på den här historien, tittar jag skeptiskt på Vilda. Har hon möjligen läst min blogg och kommit till den insikten att hon möjligen var lite för negativ mot mina svenska formuleringar, och därför helt enkelt bestämt sig för att ge det en chans? Vad vet jag…

Vilda säger ”iitåå”.

Vilda lärde sig att säga iitåå för ett bra tag sedan, med ”iitåå” menar hon kiitos (uttalas kiitås) vilket betyder tack på finska. Vilda säger det när hon ska ge oss något, vilket ni kanske tycker låter lite konstigt (för då ska man ju säga varsågod), men egentligen är det inte så egendomligt, för var gång hon gett Kirsi något så har Kirsi förstås sagt kiitos. Vilda suger i sig ny information hela tiden, och självklart har det i hennes värld blivit så att man säger ”iitåå” när man överräcker något till någon, faktisk ganska uppmärksamt av Vilda.

Förra veckan försökte jag att få henne att förstå att pappa säger ”varsågod” när han ger något. Så när hon kom till mig och sa ”iitåå” samtidigt som hon överlämnade en tratt till mig, så svarade jag tack, tog emot tratten och avslutade med att ge tillbaka tratten samtidigt som jag sa: ”Varsågod”, ganska grundläggande kan man säga. Men det gnisslar lite i lärandet, för när jag sa ”varsågod” vände Vilda sakta bort sitt ansikte och slöt dröjande sina ögon. Ja, man kan säga att hon klart och tydligt visade sitt ointresse. Jag väntade tills hon behagade att se på mig igen och försökte igen, men samma mönster upprepade sig. Jag provade att säga iitåå och se! Flickan blev genast intresserad av att fortsätta leken. Nu har jag provat att säga ”varsågod” sen dess och fortfarande visar hon detta ointresse av att lära sig den svenska varianten. Kan det vara så att hon tycker att det räcker med att vi förstår henne för tillfället? Typ: ”Prövat annan variant, det funkade, nu går vi vidare!”

Att dra in Gud i fusk.

Jag hatar fusk, har alltid gjort kommer alltid göra. I mina ögon blev Maradona, med sin ”Guds hand”, en av de största fuskarna någonsin inom fotbollen.

Många av min läsare undrar nog vad jag menar med ”Guds hand” - det är inte skulpturen Guds hand som skapades av Carl Milles. Från början gjordes den för Eskilstuna (staden författaren av detta mästerverk växte upp i) och idag finns den på många håll i världen, bland annat i Tokyo, Melbourne, Peking och på Millesgården. Tänk att dessa världsmetropoler efterapade lilla Eskilstuna – det ”Guds hand” jag menar är när England och Argentina möttes i Mexiko-VM 1986. England åkte ut i kvartsfinalen (2–1) och huvudrollen spelades av Maradona. Han gjorde dels ett grymt solomål, men det har kommit i skuggan av ”Guds hand”, när han petar till bollen med vänster hand i en luftduell med målvakten Peter Shilton. Han sa då: "Det var en del Maradona och en del Guds hand, som gjorde målet. "

Ja, man förstår ju att han är lika ödmjuk som Schulmans efter det uttalandet. Det tog TOLV! År innan han kunde erkänna vad alla redan visste, att han var en simpel fuskare.