Vilda säger ”iitåå”.

Vilda lärde sig att säga iitåå för ett bra tag sedan, med ”iitåå” menar hon kiitos (uttalas kiitås) vilket betyder tack på finska. Vilda säger det när hon ska ge oss något, vilket ni kanske tycker låter lite konstigt (för då ska man ju säga varsågod), men egentligen är det inte så egendomligt, för var gång hon gett Kirsi något så har Kirsi förstås sagt kiitos. Vilda suger i sig ny information hela tiden, och självklart har det i hennes värld blivit så att man säger ”iitåå” när man överräcker något till någon, faktisk ganska uppmärksamt av Vilda.

Förra veckan försökte jag att få henne att förstå att pappa säger ”varsågod” när han ger något. Så när hon kom till mig och sa ”iitåå” samtidigt som hon överlämnade en tratt till mig, så svarade jag tack, tog emot tratten och avslutade med att ge tillbaka tratten samtidigt som jag sa: ”Varsågod”, ganska grundläggande kan man säga. Men det gnisslar lite i lärandet, för när jag sa ”varsågod” vände Vilda sakta bort sitt ansikte och slöt dröjande sina ögon. Ja, man kan säga att hon klart och tydligt visade sitt ointresse. Jag väntade tills hon behagade att se på mig igen och försökte igen, men samma mönster upprepade sig. Jag provade att säga iitåå och se! Flickan blev genast intresserad av att fortsätta leken. Nu har jag provat att säga ”varsågod” sen dess och fortfarande visar hon detta ointresse av att lära sig den svenska varianten. Kan det vara så att hon tycker att det räcker med att vi förstår henne för tillfället? Typ: ”Prövat annan variant, det funkade, nu går vi vidare!”