Vilda växer mentalt.

Min egen lilla "Gudfader".

Foto: Kirsi Ahlström

Jag ska börja med att tacka Kirsi för att jag fick sova i vår säng hela natten. Jag hade öronproppar på mig och Kirsi tog ”Vildavaket” i vår stora och sköna soffa i vardagsrummet. Vilda sov till sex på morgonen, vilket i vår familj räknas som hela natten. Tyvärr blev Kirsi väckt av Disa 04:30 då hon hostade så att Kirsi var rädd för att hon skulle väcka Vilda. Jag sov 11 timmar i sträck, jag sov t.o.m. tungt när familjen väckte mig vid 10-tiden!

Nu till Vilda. Vilda och jag gick en ”långpromenad”, det vill säga Rörstrandsgatan ned till S:t Eriksplan, S:t Eriksgatan vidare till Tomtebogatan vänster upp till Vikingagatan för att där ta vänster ned till vår port. Det är en ganska maffig promenad för en snart 14 månaders. Jo, Vilda börjar bli självständig, hon ville inte längre hålla handen, hon gick lite framför mig(snacka om att många tycker det är gulligt när en så liten går) bara för att dåodå kolla att pappa fortfarande var med.

Det är ju så lätt att tro barnen inte är riktigt med när de inte kan prata, Vilda har i.o.f. lärt sig enstaka ord på både finska och svenska. En rolig händelse inträffade vid Vildas kvällsgröt, hon var som vanligt lite gnisslig innan första tuggan… Hon vänder bort ansiktet, vill prata om tavlorna, stolen, lampan och tavlorna igen o.s.v… Efter ett tag pekade hon på vattenmuggen för att hon ville ha vatten…förstås.. Då talade jag om för Vilda att hon skulle få mjölk när hon ätit upp gröten. Inte ville hon lyssna på mig, utan vände sig pekande mot köket varefter hon lät som ”Tokmoderaten” när han ”leker” retard. Hon pekade alltså och sa/lät: ”Ööääkk ööääkk.”. Jag tittade allvarligt på henne och sa: ”Nej Vilda, jag sa att du ska få mjölk efter att du har ätit upp gröten.”. Vilda tittade på mig och ”yttrar” en ganska lång harang, varpå jag sa: ”Först gröten, och sen mjölken.”, samtidigt som jag nickade förtroligt mot henne.

Vilda åt upp all gröt! Jag började med den sedvanliga hejaramsan när hon ätit allt – Jag säger slut, visar henne den tomma tallriken, klappar händerna, håller händerna som när man ber, samtidigt som jag för dem mot/över axlarna och utropar: ”Heja Vilda. Heja Vilda.” – den hon brukar tycka är så kul. Nu gav hon mig ett snabbt leende och innan jag fått upp mina händer mot/över axlarna, vänder hon sig mot köket och pekar samtidigt som hon utbrister: ”Ööääkk, ööääkk!”, vilket får mig att stanna upp. Hon påminde mig om vår deal! Hon hade just gjort sin del av överenskommelsen, nu var det min tur att fullfölja ”avtalet”.

Det var alltså idag som jag märkte att Vilda kan och förstår mer än jag trott. Den där långa harangen hon utstötte innan hon snällt började äta var säkert något liknande det här: ”Ok, men så fort gröttallriken är tom så vill jag se ett glas vitt på detta bord. Comprende!?”, eller vad tror ni…?