Jag skrev ju om Vildas antipati mot att lära sig den svenska versionen av ”varsågod och tack” i det senaste inlägget (se här). I går badade jag med Vilda och vi halkade in på ”iitååleken” igen, som förresten mer liknar ”giitååleken” nowadays, jo hon har fått in ett g i början. När hon gav mig en liten babyoljeflaska och sa ”Giitåå”, tog jag emot den och sa tack. Jag väntade några sekunder innan jag räckte tillbaks flaskan och sa ”Varsågod”, och vad händer? Jo, hon tar emot flaskan och så fortsätter det, jag kan t.o.m. urskilja att hon säger ”tack”, eller ”ack” två gånger! Efter den här utvecklingen på den här historien, tittar jag skeptiskt på Vilda. Har hon möjligen läst min blogg och kommit till den insikten att hon möjligen var lite för negativ mot mina svenska formuleringar, och därför helt enkelt bestämt sig för att ge det en chans? Vad vet jag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar