Disa på väg att landa efter en vådlig färd i lilla kanan.Foto: Joakim Draköga
Hanna och Disa hälsar på en säl.
Hanna och Disa hälsar på en säl.foto: Joakim Draköga
Jag hoppas att ni inte varit oroliga, med tanke på mitt senaste inlägg.
Hela familjen firade midsommar på Kolmården med övernattning på Vildmarkshotellet. Det var faktiskt helt OK, förutom ett STORT debacle. Bastun var avstängd p.g.a. ombyggnad! Jag vet, ni som inte älskar att basta fattar ingenting! Förklaringen kommer här, jag är 100 % finne i blodet, behöver jag säga mer?
Det jag minns av Kolmården från unga år är att jag aldrig fick åka dit. Klassen var där en gång, i femman tror jag, men min familj bestod av tre barn födda -63, -64 och -65 (jag är minstingen) och en ensamstående mor. Jag har en äldre syrra -56, men hon hade redan flyttat hemifrån. I alla fall, det fanns helt enkelt inte pengar till sådana utsvävningar, så jag fick stanna hemma och ha lektioner med en annan klass den dagen. Det var mitt minne av Kolmården innan denna resa.
Hela familjen firade midsommar på Kolmården med övernattning på Vildmarkshotellet. Det var faktiskt helt OK, förutom ett STORT debacle. Bastun var avstängd p.g.a. ombyggnad! Jag vet, ni som inte älskar att basta fattar ingenting! Förklaringen kommer här, jag är 100 % finne i blodet, behöver jag säga mer?
Det jag minns av Kolmården från unga år är att jag aldrig fick åka dit. Klassen var där en gång, i femman tror jag, men min familj bestod av tre barn födda -63, -64 och -65 (jag är minstingen) och en ensamstående mor. Jag har en äldre syrra -56, men hon hade redan flyttat hemifrån. I alla fall, det fanns helt enkelt inte pengar till sådana utsvävningar, så jag fick stanna hemma och ha lektioner med en annan klass den dagen. Det var mitt minne av Kolmården innan denna resa.
Efter att bergsbestigit första berget (tur det var asfalterat) med Vilda i barnvagn, hamnade vi hos sälarna och pingvinerna, redan där var Disa fascinerad (se där Fredrik!). Vi träffade Disas gamla dagiskompis med föräldrar på Kulmården. Där åkte Disa ned för de höga rutchkanorna utan att tveka, vilket visade sig vara ovanligt för en fyraåring? Jag såg många barn som inte vågade kasta sig nedför den "lilla" kanan. Det var en sådan lyckokänsla att se mina barns* glädje av att vara där, regelbundna läsare har förstås redan fattat att mina ögon tårades.
Efter en halvdag på Kolmården känns det ganska bra att ha gångavstånd ”hem”. Väl ”hemma” gick vi till restaurangen Marrakech för att äta ”midsommarmiddag”, som bestod av barnbuffé (köttbullar, pannkakor med sylt och grädde, kyckling, stekt potatis och annat gott) vilket välkomnades av barnen, de är ju inte överförtjusta i sill. Jag och Kirsi inmundigade oss en midsommar-/afrikanskbuffé, med blandade smaksensationer i skalan mindre gott till jättegott. Det här var min första midsommar utan sill sen jag var liten parvel.
Nästa dag hade vi en heldag i Kolmården som avslutades med en safaritur i bilen, den var väl den stora besvikelsen för Disa. Hon var då så trött så hon frågade när hon fick sova, som den obevekliga far jag är sa jag: ” Du får vänta tills vi sett lejonen.”. Hon var tapper och höll ut… för att se lejonen ligga i en klunga trettio meter från vägen, man såg inte mycket av dem. Innan vi hunnit ut från sista slussen hade hon somnat. Den lilla tappra sötnosen.
För min egen del är jag glad att jag fått ett riktigt och härligt minne av Kolmården...
*Med mina barn menar jag Ida, Hanna, Disa och Vilda. I detta fall kan jag nog stryka Vilda 8 månader, som inte riktigt fattade hur kul hon hade.
Efter en halvdag på Kolmården känns det ganska bra att ha gångavstånd ”hem”. Väl ”hemma” gick vi till restaurangen Marrakech för att äta ”midsommarmiddag”, som bestod av barnbuffé (köttbullar, pannkakor med sylt och grädde, kyckling, stekt potatis och annat gott) vilket välkomnades av barnen, de är ju inte överförtjusta i sill. Jag och Kirsi inmundigade oss en midsommar-/afrikanskbuffé, med blandade smaksensationer i skalan mindre gott till jättegott. Det här var min första midsommar utan sill sen jag var liten parvel.
Nästa dag hade vi en heldag i Kolmården som avslutades med en safaritur i bilen, den var väl den stora besvikelsen för Disa. Hon var då så trött så hon frågade när hon fick sova, som den obevekliga far jag är sa jag: ” Du får vänta tills vi sett lejonen.”. Hon var tapper och höll ut… för att se lejonen ligga i en klunga trettio meter från vägen, man såg inte mycket av dem. Innan vi hunnit ut från sista slussen hade hon somnat. Den lilla tappra sötnosen.
För min egen del är jag glad att jag fått ett riktigt och härligt minne av Kolmården...
*Med mina barn menar jag Ida, Hanna, Disa och Vilda. I detta fall kan jag nog stryka Vilda 8 månader, som inte riktigt fattade hur kul hon hade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar