Häromdagen diskuterade jag passionen till Djurgårdens IF (DIF) med en jobbarkompis. Hon har en man som, precis som jag, håller på DIF. Hon var lite frågande till hur det kan vara en såå viktig del i ens liv. Jag svarade ungefär så här: "Jag tycker att Alla som har någon passion i livet, borde förstå en sån sak.".
Men alla gör inte det! Jag träffade ett par i 25-årsåldern när den första "Sagan om ringen"-filmen släpptes. De hade köat i några dygn för att komma åt premiärbiljetter. Jag förstod ju precis hur glada de var som hade lyckats komma över biljetterna. Vi snackade om dittodatt och sedan nämnde jag att min passion bl.a. var DIF. Då sa de, nästan i halsen på varandra: " Jag förstår inte såna som kan tycka sport är intressant!". I en nedlåtande ton på köpet!
Förstå mitt haksläpp! Jag blev så j...a arg. Jag svarade (med mycket hög röst ska jag tillägga) : "Det var, ta mig f-n, det värsta jag hört! Här sitter ni som tältat i flera dygn för en biobiljett och ser ned på en snubbe som gillar sport. Och jag som trodde att om någon skulle förstå, så är det såna som ni. Där dog ni för mig. Stick!" Jo, jag avslutade ungefär så som jag skrivit. Jag var så överrumplad och förbannad.
Att jag, som växte upp i Eskilstuna, blev Djurgårdare är inte så konstigt egentligen. I Eskilstuna höll de flesta på VIK(Västerås IK) i hockey och IFK Eskilstuna i fotboll. Redan i unga år var jag en bestämd liten gosse, och det blev så att jag gick, som jag forfarande gör, min egen väg. Till en början, när jag var ca. 7 år, var det färgerna jag fastnade för. Vilken sjuåring gillar inte gul-blå-röd? Senare förstod jag att jag var "ensam" om min kärlek till Djurgårdens IF i hemstaden. Jag träffade högst 5 Djurgårdare under hela min uppväxt, inget som jag led av eftersom jag har en dragning åt det obstinata hållet.
Jag genomled år av ständigt hånande emot mitt Djurgården. DIF var inte på topp de första åren jag höll på dem, 1976 fick de t.o.m. lämna högsta serien i hockey. Det var bara för ett år, men fatta vad smädelserna haglade emot mig. Här kommer jag in på ordstävet -det som inte dödar dig, stärker dig-, många skulle kanske byta lag i detta prekära läge, men min kärlek blev bara starkare.
Förstå min glädje när DIF blev svenska mästare i hockey 1983. 10 år av smädelser och hån var över. Nu började en guldålder!
Jag kollade på DIF-Hockeys hemsida http://www.difhockey.se/ där står det så här om det året: "Finalen var som väntat hård men DIF lyckades vinna och en mer hatad och impopulär mästare än Djurgårdens IF anno 1983 är svårt att finna."
I meningen ovan finns vi-mot-dom-känslan som varje Djurgårdare förmodligen känt någon gång.
För att sammanfatta, alla har vi våra olika passioner i livet. Minns bara att den känslan du har för dina passioner har någon annan för sina. Då blir det lättare att förstå....
Men alla gör inte det! Jag träffade ett par i 25-årsåldern när den första "Sagan om ringen"-filmen släpptes. De hade köat i några dygn för att komma åt premiärbiljetter. Jag förstod ju precis hur glada de var som hade lyckats komma över biljetterna. Vi snackade om dittodatt och sedan nämnde jag att min passion bl.a. var DIF. Då sa de, nästan i halsen på varandra: " Jag förstår inte såna som kan tycka sport är intressant!". I en nedlåtande ton på köpet!
Förstå mitt haksläpp! Jag blev så j...a arg. Jag svarade (med mycket hög röst ska jag tillägga) : "Det var, ta mig f-n, det värsta jag hört! Här sitter ni som tältat i flera dygn för en biobiljett och ser ned på en snubbe som gillar sport. Och jag som trodde att om någon skulle förstå, så är det såna som ni. Där dog ni för mig. Stick!" Jo, jag avslutade ungefär så som jag skrivit. Jag var så överrumplad och förbannad.
Att jag, som växte upp i Eskilstuna, blev Djurgårdare är inte så konstigt egentligen. I Eskilstuna höll de flesta på VIK(Västerås IK) i hockey och IFK Eskilstuna i fotboll. Redan i unga år var jag en bestämd liten gosse, och det blev så att jag gick, som jag forfarande gör, min egen väg. Till en början, när jag var ca. 7 år, var det färgerna jag fastnade för. Vilken sjuåring gillar inte gul-blå-röd? Senare förstod jag att jag var "ensam" om min kärlek till Djurgårdens IF i hemstaden. Jag träffade högst 5 Djurgårdare under hela min uppväxt, inget som jag led av eftersom jag har en dragning åt det obstinata hållet.
Jag genomled år av ständigt hånande emot mitt Djurgården. DIF var inte på topp de första åren jag höll på dem, 1976 fick de t.o.m. lämna högsta serien i hockey. Det var bara för ett år, men fatta vad smädelserna haglade emot mig. Här kommer jag in på ordstävet -det som inte dödar dig, stärker dig-, många skulle kanske byta lag i detta prekära läge, men min kärlek blev bara starkare.
Förstå min glädje när DIF blev svenska mästare i hockey 1983. 10 år av smädelser och hån var över. Nu började en guldålder!
Jag kollade på DIF-Hockeys hemsida http://www.difhockey.se/ där står det så här om det året: "Finalen var som väntat hård men DIF lyckades vinna och en mer hatad och impopulär mästare än Djurgårdens IF anno 1983 är svårt att finna."
I meningen ovan finns vi-mot-dom-känslan som varje Djurgårdare förmodligen känt någon gång.
För att sammanfatta, alla har vi våra olika passioner i livet. Minns bara att den känslan du har för dina passioner har någon annan för sina. Då blir det lättare att förstå....
1 kommentar:
Jag förstår precis :-), vi delar ju samma passion för Stockholms Stolthet DIF!!!
Skicka en kommentar