Snusförbud

Jag läser att många kommuner i Sverige vill införa snusförbud för deras stadsanställda, så även i Umeå (länk:DN). Jag citerar:
”Motivet var främst att få hälsosammare medarbetare, men även att rädda brukare från tobakslukt.
Brukarna ska inte behöva känna lukten av snus eller se någon stoppa en prilla i munnen, säger Lennart Holmlund (S), kommunalråd i Umeå.”, slut citat.

Jag tar det med här hälsan först. Vad blir nästa steg? Ska arbetsgivaren(i detta fall kommunerna) få styra vad vi äter också? Blir det förbjudet att äta godis, ohälsosam och fet mat på sin lunchrast i framtiden? Vad händer om man låter en glass slinka ned under lunchen en fin sommardag? Kaffe balanserar på en skör tråd vi kan nog helt kallt räkna med att om något decennium är kafferasterna ett minne blott.

Nu över till tobakslukten. Ja, jag håller med, det luktar om snusare! Det gör det iofs om dem som äter mycket vitlök också. Det finns andra fall där lukten kan vara påträngande och bara en sån sak att en del människor luktar illa. Hur blir det med dem? Ska de få sparken med rådet att söka sig till svinskötaryrket?

Det finns skillnader mellan snusare och rökare, skillnader som gör att de flesta ser snusare som lite mindre harmfulla än rökare t.ex.:
- Snusare tar ej en snuspaus.
Det finns klagomål på att rökare tar många rökpauser under arbetstid, pauser som ickerökare för det mesta aldrig får.

- Passiv snusning existerar inte (möjligen om man kysser en snusare, men det sker förmodligen av fri vilja).

I Umeå kommun gick förslaget aldrig igenom, jag citerar:
”När förslaget läckte ut till allmänheten uppstod rabalder. I Västerbottens-Kuriren uppgav 76 procent av läsarna att de var emot förslaget.
– De har inte fattat att de bor i Norrland. Här snusar var och varannan person, säger Keijo Terkiö surt.”, slut citat.


Jag är lite trött på hur arbetsgivare fått för sig att de ska styra våra liv. Jag hoppas innerligt att det svenska folket mer frekvent tar ut näven ur byxfickan för att visa lite ”Nu jävlar får det vara nog”-mentalitet.

Hur var det nu igen?

Nu kan jag inte låta bli att länka detta skrivet av en kolumnist i Metro. Jag syftar på Hillevi Wahls kolumn i tidningen Metro den 11/11 -09. Jag läste hela kolumnen två gånger och jag vet inte hur många gånger jag läste slutet. Anledningen till att jag läste kolumnen flera gånger var för att möjligen hitta poängen i den, men jag måste tyvärr meddela att jag fortfarande står poänglös. Jag ska försöka sammanfatta kolumnen för er som inte orkar läsa hela ”mästerverket”.

Hillevi Wahl börjar sin kolumn med, jag citerar:
I förra veckan hamnade jag på en middag med en släkting som plötsligt visade sig vara rasist.Med uttalanden som:
”Sådana där kroknäsor””Ja, man vet ju hur de är.””Ja, de slaktade ju ett får på pizzerian här nere””De borde lära sig att anpassa sig”.”De sitter bara på kaféer hela dagen”.”De har hela familjen med sig på bussarna och står och pratar och är i vägen när man ska kliva på.”
På den nivån.Och därför skulle vi inte ta emot invandrare.” slut citat.


Ja, hur som haver så avlutar denna kolumnist med att beskriva svenskarna, jag citerar:
”Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet i dörren innan de vågar gå ut i trappen med soporna, för att de är så jävla rädda för att träffa folk?
Ska de stå under köksfläkten och röka resten av sitt liv? Och pimpla lådvin i sin ensamhet och vara otacksamma och bittra?
Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.” slut citat.

Ok, nu har ni fått sammanfattningen. Är det någon som kan förklara poängen? Eller är det så enkelt att kolumnisten helt enkelt inte förstår att hon biter sig själv i svansen?

Jag avslutar med Hillevi Wahls egna ord från hennes kolumn, jag syftar på nyss nämnda person. Finns det verkligen sådana här människor? På riktigt. Jag trodde bara de var tecknade seriefigurer utan hjärna.

Samåkning AC/DC Göteborg

Hej, jag lägger ut en krok i bloggen angående samåkning till göteborg den 21/6. Jag ska nämligen närvara på AC/DC-konserten och skulle vilja ha plats i en bil:) Lägg in en kommentar om ni har plats.

Grattis till sonen!

Just alldeles nyss fick vi veta att Kirsis lillasyster Mari fött en son. Så vi vill ge henne ett STORT GRATTIS från hela familjen Draköga/Ahlström.

Veckorapport 5, "Nya livet"

Jag fick en svårartad nackspärr i måndags och har därför inte tränat något på hela veckan, känner faktiskt av den än :-( Innan mätning och vägning trodde jag att jag att siffrorna skulle gått uppåt lite, men de har hållt sig intakta :-)

81,6 Kg och 96 cm även denna vecka.

Handbollsfinalen

Jag var i Globen på lördagskvällen och tittade, klappade och skrek på handbollsfinalen mellan GUIF som är från Eskilstuna, staden jag växte upp i, och Alingsås. Jag slets mellan förtvivlan och hopp och förtvivlan! Guif låg under med fyra bollar i halvtid jobbade upp sig till ledning med två bollar när ca. halva andra halvlek återstod. Då kom raset! GUIF tappade sin ledning och Alingsås vann till slut med tre bollar 29-26.

Under dagen hade jag varit förvånansvärt lugn? På förmiddagen var jag och jobbade lite på Disas dagis med att borra och sätta upp hyllor. Senare på dagen var jag ute med Disa och Vilda i Karlbergsparken. Disa lekte med en tjej i hennes ålder. Vilda gick i trappor, väldigt bra träning för en 19 månaders flicka.

Det var inte förrän jag satte mig på tricken mot Globen som jag började känna det där ”pirret” när blodet börjar löpa amok i kroppen, precis som det gör innan en Djurgårdsmatch eller när Sverige spelar en viktig landskamp i hockey eller fotboll. Ena stunden värmer blodet upp min kropp för att i nästa sekund kännas isande kallt. Väl framme vid Globen mötte min äldste och bäste vän Robban upp med biljetten i hand. Han hade en påse i handen som han överräckte till mig medan han, nästan högtidligt, sa: ”Varsågod!” Jag tackade och tittade vad som fanns i påsen, en röd t-shirt med GUIF’s ”sköld” i guld. Jag blev mycket glad och tackade så mycket innan jag frågade vad den kostade. Robban svarade att han bjöd på den. Jag berättade då att jag tänkt fråga om han hade en röd(GUIF’s färger är röd och vit) tröja att låna mig när vi pratades vid i telefon på morgonen, jag äger nämligen ingen röd tröja och man vill ju klä sig i sitt lags färger. Han skrattade och tyckte att skulle ta på t-shirten på en gång, vilket jag också gjorde.

Historik: Jag flyttade med familjen till Eskilstuna sommaren innan jag började tvåan och bodde där tills jag var en fullvuxen man. Robban och jag gick i samma klass från tvåan till nian och vi var så mycket bästisar man kan vara under våra högstadieår. I vuxen ålder gick vi i stort sett på alla GUIF’s hemmamatcher, han och jag hördes.

Så började matchen och jag kan väl, utan att överdriva, säga att jag var PÅ. Tio minuter in i matchen var min rygg dyblöt av svett, tio minuter senare kände jag de första svettdropparna på pannan och jag hejade, jag skrek, jag hoppade, jag viftade och jag LEVDE! Första halvlek var en pina för alla GUIFARE och den slutade med en fyramålsledning för Alingsås. Andra halvleks första del var en njutning och en fest för alla GUIFARE, GUIF gick inte bara ifatt i målprotokollet de tog t.o.m. ledningen med två bollar!

GUIF-publiken var enastående, det var som om Globen var fylld av GUIFARE, vilket den iofs nästan var, men vilken insats av de tillresta GUIFARNA. Jag vill tacka alla er GUIFARE som var på plats och nästan hejade fram laget till SM-guld. Det räckte inte hela vägen denna gång, men nästa år då syns/hörs vi igen.

Länkar: AB1, AB2, AB3, AB4, DN1, DN2

Veckorapport 4, "Nya livet"

Vilda är ett "storstadsbarn".

Mobilfoto: Joakim Draköga

Hej, sorry att jag inte skrivit denna rapport tidigare, ursäkten den här gången är att på söndagen var vi på Grönan hela dagen och jag var för trött på söndag kväll. När så måndagen kom och jag skulle skriva efter "powerwalken" så hade Vilda fått hög feber och detta i kombination med att hon hade litelite blod i blöjan fick oss att ringa "vårdguiden" som rådde oss att ta oss till "Astrid Lindgrens barnsjukhus".

När Vilda och jag kom till sjukhuset vid 22-tiden och väntat 45 minuter fick vi träffa en sjuksköterska och Vilda fick en kisspåse fastklistrad mot snippan, jag behöver väl knappast skriva att hon INTE gillade det. Jaja, efter att det blivit lite kiss i påsen och proverna endast visade att det fanns kiss i urinen(vilket vi redan visste) och inga andra symptom på UVI. Vi fick även veta att väntetiden för att träffa en doktor var över 6 timmar(klockan var då 23:45)! Efter en snabb huvudräkning förstod jag att det skulle skilja 3 timmar mellan att vänta en hel natt på sjukhuset eller att gå hem och sova för att på morgonen ta oss till vårdcentralen på Surbrunnsgatan. Jag valde det senare.

Till saken hör att Vilda på söndagen fått prova s.k. ”byxblöjor” för första gången och de satt förmodligen snett då kudden hon hade under rumpan var blöt p.g.a. läckage. Vi hade våra misstankar om att dessa ”byxblöjorna” kunde ha skavt på snippan och på det viset framkallat blodvite. Febern då undrar ni förstås. Jo, för uppmärksamma läsare så är det ju uppenbart att febern kan härröra från vaccinsprutan hon fick 10 dagar innan högfebern var ett faktum. Jag påtalade denna misstanke på ”Astrid Lindgrens barnsjukhus” vilket avfärdades med att det gått för lång tid. Jag sa då: ”Jasså, då tycker jag att det är förvånande att de på BVC säger att barnet kan få hög feber 8-10 dagar efter sprutan, och jag tycker att det är information som är relevant i sammanhanget.” Sköterskan tittade på mig och sa: ”Ja, det förstår jag men det har gått för lång tid.” Jaha tänkte jag och ansåg fortfarande att det var konstigt.

På morgonen var Vilda feberfri och inget blod i blöjan hon verkade, med andra ord, helt frisk. Kirsi lämnade Disa på dagis och jag gick till Närakuten. Där var det kaos enligt dem som jobbar i receptionen och efter lite dividerande kom jag(vi) fram till att jag skulle uppsöka vård om Vilda visade tecken till att få feber eller några andra symptom på försämring av sitt allmäntillstånd, vilket aldrig inträffade. Min teori är att Vilda fått skavsår på snippan av ”byxblöjorna” samtidigt som hon fick högfeber av vaccinsprutan. Att dessa två företeelser hände samtidigt var helt enkelt en slump. En slump som fick oss att bli väldigt oroliga och därför söka hjälp.

Just det, mina mätningar är ni säkert intresserade av. På söndagen mätte jag in 97 cm plusminusnoll alltså, och vikten var 81,5 kg en liten minskning. Nu har april månad gått och därför mätte och vägde jag mig även idag, 96 cm och 81,6 kg. Så sammanfattat har jag minskat 6 cm i midjemått och minskat min vikt med 0,7 kg, jag kan nog säga att det går åt rätt håll. Vi Får se hur det ser ut efter maj månad…

Veckorapport 3, ”nya livet”

Jag hittade en gammal bild på mig när jag är i full gång.

Jag får ursäkta för förseningen, det är ju meningen att den här rapporten ska publiceras på söndagen, men jag var ute och ”powerwalka” med Kirsi och det blev sent. Jag har nu kommit in i en rytm som innebär att jag har en vilodag i veckan. Den här veckans vilodag vilade jag faktiskt, vilket jag inte gjort de två tidigare veckorna. Jag går fortfarande samma runda som jag i tidigare inlägg beskrivit, någon kväll gick jag en kortare runda för att det inte skulle bli för sent och att Kirsi skulle slippa sitta ensam hela kvällen.

Träningen som jag gjort efter ”Walken” har jag numera varannan gång, detta p.g.a. att jag kände att min överkropp inte riktigt orkade med sådan träning varje dag, men den har gett mycket bra resultat. Jag känner att överkroppen blivit fastare och starkare.

Vad hände mer i veckan som gick? Jo, Disa och Vilda var på kontroll på BVC med sprutor för båda tjejerna. Vilda blev arg redan vid vägningen då hon var tvungen att vara naken, hon skrek och visade, med all tydlighet, att hon inte ville vara utan sin body. Distriktssköterskan Jana pratade på emedan jag fick hålla i en allt spattigare Vilda. Till slut avbröt jag Jana och sade: ”Kan vi ge Vilda den där sprutan? Jag tror Vilda blir lugn så fort hon får body och strumpbyxor på sig.” Jana svarade: ”Eh, javisst ja, jag ska hämta båda sprutorna.” Vilda fick sin spruta och hon var riktigt, riktigt, riktigt förbannad på mig som lurat henne till ett sånt här ställe. Jag skyndade att sätta på henne kläderna, under tiden hörde jag Jana fråga Disa om hon kunde sitta själv, eller om hon ville sitta i pappas knä när hon skulle få sprutan. Döm om min förvåning när jag hörde Disa, mellan Vildas skrik(jag höll ju på att ta på henne), svara: ”Nej, jag kan sitta själv.” Och under tiden som jag fick på Vilda kläderna fick Disa sprutan utan att hon gav ett pip ifrån sig. Och det var med stor förtjusning jag insåg att jag hade haft rätt angående Vildas gråtande/skrikande, för så fort strumpbyxorna var på tystnade hon tvärt och var sitt vanliga jag.

Ja BVC-besöket var den stora händelsen förra veckan och det faktum att jag nu har ett midjemått på ynka 97cm. Jag tycker det är på gränsen till otroligt att jag gått ned 5cm i midjemåttet på 3 veckor. Vikten stannade vid 82,2kg, vilket är helt ok.

Grattis till Dottern!

Jag vill Gratulera min brorsdotter Lina och hennes sambo Patrik till deras nyfödda dotter som föddes lördagen den 11 april straxt före 22-tiden.

Veckorapport 2 ”Nya Livet”

Jag ser Vilda sittandes så här på mig i framtiden.

Ja, då har jag köpt en digitaliserad våg och ”gått” upp 2 kilogram på köpet, nä nä jag är inte bitter…. Nej, allvarligt talat så vägde jag mig igår när jag klarat av morgonpissandet, vågen visade 82,3 Kg och idag var det, vid samma tidpunkt(efter morgonpissen alltså) idag visade samma våg 82,1 Kg. Midjemåttet har numera blivit tvåsiffrigt, jo ser ni nowadays är det 99 cm. Nu undrar ni säkert vad jag gjort under denna vecka.

Jag har ”powerwalkat” samma sträcka som jag tidigare skrivit alla dagar utom 2 denna vecka. I början av veckan såg jag att vagnen, som Vilda sovit i när jag ”walkat”, var sönder och kunde rasa ihop när som helst. Den dagen blev det ingen ”träning” och idag har jag haft vilodag. Jag har fått ”walka” på kvällarna när barnen somnat. I fredags gick jag till stadshuset och sprang hem, JA! Jag vet att det var dumt(för er som inte vet, jag har problem med knäna) men jag kunde inte hålla mig! Ända sen jag började ”walka” så har suget att springa varit stort. Då när jag var utan vagn och kände mig så stark så tänkte jag: ”Äh, va f-n. Jag testar.” Det gick bra och tror ni inte att jag började springa vid Karlbergs slott igår. Jag sprang, med endast 2 små (150 meter gång) pauser, ända till stadshuset och en bra bit på vägen hem också. Det tråkiga var att jag inte började gå p.g.a. konditionsproblem utan att jag började känna av vänster knä. Därför bestämde jag mig för att ta en vilodag idag och sedan ”WALKA” i fortsättningen. Jag ska försöka att hålla mig från att springa tills jag väger 75 kg, vilket var mina planer från början…

Jo, jag höll på att glömma! Jag har förstås gjort ”pull-ups”, ”sit-ups” och armhävningar efter varje ”walk” den här veckan också.

ÅKEEEEEJJJ

Vilda är en glad tjej(för det mesta).

foto: Kirsi Ahlström

Vissa i vår familj har för vana att säga: ”Åkeeeejjj”, när någon gör något konstigt eller något, som i Åkeeeejjj-sägarens ögon, är tjatigt eller jobbigt. Kirsi och Ida säger det ofta, jag säger det mindre frekvent men det händer, jag har hört Hanna säga det någon gång, så även med Disa.

Åkeeeeejjj låter precis som jag skrivit det, med ett utdraget e och när man uttalar detta ord ska ansiktsuttrycket vara överdrivet uttråkat/skrämt(om man vill påvisa att man är orolig för personens mentala hälsa) eller vad som skulle passa, huvudsaken är att ansiktsuttrycket ska vara överdrivet.

Häromdagen stod jag i köket och visslade medan jag väntade på att tevattnet(börjat dricka grönt te) skulle micra klart, då hör jag ett utdraget: ”ÅÅÅKKKEEEEJJJJ!” från Vilda som åt lunch i ”matrummet”. Jag noterade det och livet gick vidare. Senare samma dag stod jag och sjöng något, grejen är att ibland visslar eller sjunger jag, hur ska man skriva?, så att det SKA vara jobbigt att lyssna på(retsticka är mitt andra namn) bara för att se om någon reagerar. Vilda, som stod bredvid mig och lekte med något, tittade på mig och sa: ”ÅÅÅKKKEEEEEJJJJJ!”. Det var då jag förstod att hon slutligen förstått i vilket sammanhang detta ”läte” ska yttras, för det var länge sedan hon lärde sig säga ordet okej.

Idag visade det sig att hon kanske går till överdrift av användandet av det s.k. ”lätet”. Det var så att Kirsi knappt hann börja sjunga ”Blinka lilla stjärna” till Vilda innan hon utbrast: ”ÅÅÅÅKKKKEEEEJJJJ!”, och säga vad man vill, sååå illa sjunger inte Kirsi…

Imorgon kommer veckorapporten..... Spännande va?

Veckorapport 1 (som blev lite mer) ”Nya livet”

Vilda powerwalkar också med en vagn.

Foto: Joakim Draköga

Jag har nu levt mitt ”nya liv” i en vecka. Nu undrar ni hur det har gått och vad jag gjort för förändringar. Jo, jag tjuvstartade på lördagen med att ”powerwalka” med Vilda i vagnen under hennes sovstund på dagen, och jag fortsatte med detta 3 dagar i rad. Den fjärde dagen sov Vilda och jag ”dagsluren” tillsammans i vår stora säng p.g.a. att Vilda sovit dåligt på natten och det hade till följd att jag var ganska matt den dagen. Jag ska erkänna att jag även ”kände” av benen då.

”Powerwalken” består av att jag går förbi Karlberg över en bro och så följer jag vattnet längs Karlbergskanalen till Stadshuset, det är en väldigt vacker promenadväg och i och med det ganska vältrafikerad av folk som promenerar, springer eller cyklar. När jag kommer fram till Stadshuset vänder jag och går samma väg hem, jag tror att sträckan är nästan 1 mil och det tar ca 1 timme och 20 minuter att tillryggalägga sträckan. Jo, jag vet, nu tänker ni att det låter lite underligt att jag skulle gå så långt på så kort tid. Låt mig förklara, jag går inte i snabb takt jag går i en rasande takt, precis under tempot som kallas jogga.

Var gång vi avslutat vår runda har Vilda vaknat när vi gått in genom porten, glad och utvilad, jag svettig och rosig om kinderna. Väl inne i lägenheten får Vilda sitta i sin stol och ta en liten förrätt innan lunchen, till förrätten underhåller jag henne med att göra pullups, situps och armhävningar 3 set. Jag gör varje övning tills mjölksyran börjar pumpa. Efter dessa nöjen så har Vilda och jag duschat tillsammans. Vilda, som tidigare fördömt duschningens tjusning å det grövsta, har nu helt ändrat inställning och brukar numera hellre vilja duscha än bada. Efter duschen tar lunchen vid och sedan fortsätter dagen med olika aktiviteter som jag kanske tar upp vid ett annat tillfälle…

Nu har det alltså gått nio dagar sedan jag tog min första powerwalk, av dessa dagar har jag powerwalkat sju gånger varav en gång med Kirsi, det var i fredags som vi kom iväg efter att Vilda och Disa hade somnat för natten. Ida, som är tretton år, fick ansvaret för hemmet och hon skulle förstås ringa om det uppstod problem. Vi var ute exakt en timma och det var härligt att gå och småprata samtidigt som man gjorde något sunt. En dag vilade jag som jag redan berättat ovan. En dag lekte jag ”tjuv och polis”(se nedan) med barnen i Karlbergsparken och det är träning det, jag lovar! Så jag har haft en vilodag sedan lördag förra veckan.

Vår lek ”tjuv och polis”(jag kallar den det, men vi har aldrig namngett den) går ut på att jag jagar tjejerna i skogen i Karlbergsparken. När jag får tag på någon av dem tar jag den tjejen till ”fängelset” (det är en grupp träd som växt i en cirkel på ca 1 meter som får agerar fängelse), jag låtsas låsa en osynlig dörr och sätter fart efter nästa ”tjuv”. Grejen är att om någon av tjejerna lyckas ta sig till fängelset och låsa upp dörren så blir ”kunden” fri. Denna lek kan pågå i någon timme och jag kan säga som så, jag får springa!

Ja, just det! Jag glömde nästan att skriva om mina framsteg. Innan jag började mitt nya liv var min vikt 80 kg och midjeomfånget var 102 cm. Idag är vikten 80,5 kg och 100 cm midjeomfång, jag bryr mig mest om är midjeomfånget. Jag ska tillägga att vår våg är gammal, en sådan där med en rund skala som snurrar ni vet. Jag ska köpa en digitalvåg så snart jag hinner…

80 kg och 102 cm i omfång!

Det är inte min mage på bilden.

Jag har idag bestämt mig för att börja jobba på min vikt, så efter den här helgen blir det inget mer godis eller andra sötsaker, jag ska även sluta dricka kaffe (det är väl det som blir tuffast för mig). Jag vägde mig och mätte mitt magomfång idag: 102 cm i omfång och precis 80 kilogram.
Jag ska ”powerwalka” varje dag när vädret tillåter och tänka mer på vad jag äter, inte banta men inte heller äta vad som helst som t.ex. den onyttiga snabbmaten. Jag ska göra ett undantag på måndag, för då ska jag träffa ”Tokmoderaten” för att inmundiga en Angusmeal på Burger King, men sen är det slut på ”det ljuva livet”. När månaden april är till ända ska jag ha en besiktning av mig, har inte omfång och vikt gått någorlunda nedåt så blir det till att titta lite extra på vad jag stoppar i mig.
Jag ska förstås ge er purfärska veckorapporter om mina framsteg. Jag tjuvstartade redan idag då jag gick till stadshuset och tillbaka med Vilda sovandes i barnvagnen.


fotnot: jag hade av misstag skrivit 102 meter i omfång, ingen reagerade. Nog för att jag är rund, men så....

”Min egen stol på jobbet”-syndromet

MVH Ida? Undrar hur Ida är när hon inte är vänlig?

Foto: Joakim Draköga

Fotot ovan är taget i Lidl-affären på Sankt Göransgatan. Jag tror inte att Ida har tagit sin privata stol till arbetet, men jag förmodar att någon har den otrevliga ovanan att begagna stolen. Nej, det här är inget konstigt. Ida har drabbats av ”min egen stol på jobbet”-syndromet och Ida har förstås all rätt att skriva vad hon vill på sin ”egen” stol, jag förstår henne. Been there done that.

Jag har själv haft ”min egen stol på jobbet”-syndrom, det var på mitt första riktiga jobb, det var ett verkstadsjobb på dåvarande Volvo BM i Eskilstuna numera heter det VME (tror jag). På jobbet hade vi ALLTID samma platser på varje fikarast och det föll sig naturligt att den platsen, med tillhörande stol, var ens egen. En dag hade jobbarkompisen Johan satt sig på min plats och jag blev irriterad på den respektlösheten att han visade mot mig. Jag stegade fram till honom och sa:
- Flytta på dig, du har satt dig på min stol.
Varpå Johan svarade:
- Din stol? Står det ditt namn på den?
Nä nu j----r tänkte jag, alla som läser denna blogg flitigt har förstås förstått att jag använde min väldokumenterade diplomatiska talang och sa:
-Lyft på dig annars är skjorta tom! Skjortan blev aldrig tom för stolen blev ledig samma sekund som jag sa m.

Jag förstod ju att detta skulle ske igen, Johan var snäll men ibland var inte alla hemma, så när alla var tillbaka och jobbade så gick jag till ”min” stol vände på den och skrev: ”Jockes stol” på undersidan. Det gick någon månad och så satt han där igen och jag sa:
-Du sitter på min stol.
Johan svarade:
- Din stol? Står det ditt namn på den?
Jag svarade:
- Ja det gör det!
Johan skrattade till och sa:
- Det gör det inte alls.
Varpå jag, i triumf, svarade:
- Res på dig.
Där fick han…hehe


Det har framkommit att andemeningen i mitt slut varit lite oklar, så nu frågar jag er läsare. Varför bad jag Johan, i triumf, att resa på sig?

Kan ni ta er tiden att skriva edra svar i kommentarer....snäälla....

Disas femårskalas

Hanna finns där bakom/under ballongerna.

Foto: Joakim Draköga

Disa nöjde sig inte med ett trollspö när hon skulle trolla.

Foto: Joakim Draköga

I söndags hade Disa sitt femårskalas, hon fyllde år den 8/3 (internationella kvinnodagen). Hon hade kalaset tillsammans med Emmy, en av hennes två bästisar den andra är Tiara. Kalaset var lokaliserat till deras dagis ”Två tungor”, det är också en historia! Dagisnamnet alltså.

Dagiset heter ”Kaksi kieltä” på finska, det finns väl inte en svensk som inte vet vad ”kaksi” betyder, men ”kieltä” innebörd är nog mindre känt. ”Kieltä” har två betydelser nämligen ”språk” och ”tungor”. Av någon oförklarlig anledning har dagiset valt att använda tungor (Två tungor) i namnet. Det hade varit mer begripligt om de använt språk (Två språk) då de flesta hade förstått att det är ett tvåspråkigt dagis det handlar om.

Tillbaka till kalaset. Det var några dagispolare där och det bjöds på godsaker. Den största behållningen för barnen, och oss vuxna, var när trollkarlen ”MaxMagico” kom för att underhålla oss. Det var många skratt och jag kom på mig själv med att skratta och njuta av att se barnen ha så roligt. Mitt största garv kom när fyraåriga Axel skulle förklara något för ”MaxMagico” och inledde sitt anförande med dessa ord: ”Faktum är….” Det lät så underbart lillgammalt. Jag gick genast och frågade Axels mamma, vid namn Annika, om det är hon eller Micke (pappan) som använder denna inledningsfras för ofta. Nu när jag tänker efter så har jag nog hört Micke säga det ett antal gånger;)

Efter ”MaxMagicos” föreställning var det dags för honom att göra svärd- , hund-, och ”jagvetintevad”ballonger. Denna avslutning utmynnade i att vår familj, Ida och Hanna var också på kalaset, tog bussen hem drunknandes i ballonger. Disa tyckte det hade varit jätteroligt, speciellt att hon fått hjälpa ”MaxMagico” med ett trick. Så det kan jag tipsa alla småbarnsföräldrar om, hyr in en trollkarl till kalaset.

Vilda gick till Vasaparken.

Vilda på en tidigare promenad vid Karlbergs station.

foto: Joakim Draköga

Den 18/3 gick Vilda och jag utan vagn till Vasaparken. Vilda har en tendens till att vilja bestämma hur vår dagliga eftermiddagsutflykt ska se ut, redan vid skötbordet när det obligatoriska blöjbytet innan utgång äger rum visar hon vad som önskas från hennes sida. Tar hon fram jeansen, eller andra byxor, så vet jag att det är promenera hon vill göra, hur jag vet det? Jo, för att jag är så lyhörd. Okej, okej jag ska förklara, men det kan vara svårt att förstå.

Så här var det. De gånger Vilda tidigare, innan jag förstått, tog fram jeansen eller andra byxor vid skötbordet, så tog jag (om vädret tillät) dem på henne. Vilda har inte skor/kängor i vagnen för då ligger hon i en s.k. ”åkpåse”, alltså tar vi bara på henne skor/kängor i hallen om vi ska på promenad. Hon har kopplat ihop jeansen/byxorna med att gå på promenad. Så om hon valt att vägleda mig om jeansen/byxorna vid skötbordet så blir hon jättearg om jag inte tar på henne skorna/kängorna i hallen, för då fattar hon ju att jag inte fattat. Äh, det här var inte alls svårt att förklara.

Ja, nu var det alltså promenaden jag skulle skriva om. Vi gick alltså ända till Vasaparken för att leka och sedan hem igen. Det är en ganska lång vandring för en 1 ½ – åring, Vilda började kinka de sista hundra, så jag fick bära henne de sista femtio. Vilda sov bra den natten…

Disas första tand

Ser ni gluggen?

Den 22/1 -09 tappade Disa sin första tand, hon fyllde fem år den åttonde mars i år så tandlossningen började tidigt. Disa hade sagt till om sin lösa tand ca. 2 veckor tidigare och då svarade jag: ”Vad bra, då lossnar den nog när moster Mari och Ari är hos oss(hon och hennes pojkvän Ari(ja, han finns i mari) skulle komma en vecka senare).

En vecka gick och moster Mari med följe kom hit och var här en vecka, men tanden vägrade släppa sitt grepp. Greppet blev iofs sämre för var dag, men tandjä..ln bet(haha) sig envist kvar. Så kom dagen då Moster Mari med följe skulle bege sig tillbaka till fäderneslandet, tandfán höll jag på att skriva, tandfén lyste med sin frånvaro!

Disa var något besviken när vi åkte till dagis den morgonen. När jag sedan kom och hämtade Disa på eftermiddagen kom hon springande mot mig och skrek: ” Pappa PAPPA TITTAAA!” Hon grimaserade så att jag absolut inte kunde missa gluggen i hennes nedre tandrad, min första tanke var: ”Nu passade förstås att komma féjä..l”. Nej jag bara skojade, jag var fullt upptagen med att ta in detta MIRAAAKEL som Disa fått uppleva under dagen. Enda lilla molnet på Disas himmel den hemresan från dagis var att hon inte hade fått visa gluggen för ”Maritäti”. Vi tog kort på henne och skickade till Mari, för vi kan ju inte missunna Moster Mari att få vara med och dela på upplevelsen av detta underverk…

Trädet lever!

Foto: Joakim Draköga

Trädet ovan finns att beskåda i Humlegården. Det är nästan så att man börjar tro att "Sagan om Ringen"-filmerna är sanna....

En sista koll.

Jag och Kirsi var på ”Designtorget” i Västermalmsgallerian och spanade, vi har gjort det några gånger. Jag såg de där mattorna ovan. Den till vänster: ”Mobilen, Nycklarna och Plånboken”, är självklart för ”folk i farten” .

Den andra däremot: ”Spisen, Fönstret och Strykjärnet”…. Min första tanke var: ”Den ska man inte ge till en neurotisk person………………….

Om det inte är så att man ogillar den personen förstås.” Ja ni fattar.

I´m Back!

Hej igen nu är jag tillbaka! Ok ok…Dämpa er! Jag hör hur ni jublar på Intensiven(IVA) Södersjukhuset och där nere i Smålands djupa skogar (Braås) . Ja, ni andra också! Jo, jag har kollat på bloggtoppen och förundrats över att jag har ca. 170 sidöppningar varje dag. Fortfarande!? Efter över fyra månaders uppehåll!? Jag vet inte vilka alla är MEN Det är NI som fått mig att skriva igen.


Jag kanske inte kommer att skriva var dag men skriva ska jag. Nu ska jag genast stilla er nyfikenhet, för jag vet att ni undrar varför jag så abrupt slutade skriva. De två största skälen för detta är:

Skäl 1. Det första skälet är att jag har lidit av ständig sömnbrist p.g.a. att min älskade dotter Vilda ej behagat att sova då andra(läs jag) vill göra det. Ja, egentligen har hon sovit, men vaknat ska vi säga minst 6 ggr per natt…. MINST! fram till 4-5/3. Ja, jag är pappaledig och då får jag förstås vaka på nätterna, vet inte hur många nätter jag sovit på vår nya soffa. Det är absolut inget fel på den, mina blivande svärföräldrar har gett den högsta betyg och jag instämmer med dem den är otroligt skön att sova på, men det är ju inte samma sak som att få ligga bredvid den man älskar (haha där fick du Fredrik, men du ska få mer). Ok, tillbaka till storyn. Nu sover hon i stort sett hela nätterna, har väl iofs fått vakna på sennatt/tidigmorgon de flesta nätter men det har blivit åtminstone 5 timmars sömn i sträck. Så nu har jag återfått krafterna och har en del uppslag till bloggämnen.

Skäl 2: Den andra anledningen är min vän Fredriks blogginlägg (i november månad -08 tror jag det var) där han driver å det grövsta om min blogg. Det är så j---a sockersött så att han mår illa osv. osv. osv. osv. Läs den här:
Ja, den verkar borttagen, jag hittade den inte….. Jag kan bara säga: ”Att med sådana vänner behöver man inga fiender!”. Efter hans påhopp tappade jag lusten att läsa hans blogg och som ni vet slutade jag blogga. Jag var mkt förbannad efter att jag läst den och först tänkte jag skriva en lika nedvärderande blogg om hans bloggande, men sen tänkte jag att min tystnad får tala.

Ja, dessa två saker sammanstrålade i tid, så jag kan inte säga vilken av dem som triggade mig till att ta ett så låååångt uppehåll, men Fredriks nedlåtande blogginlägg om min blogg fick mig att sluta läsa hans till idag. Jag har inget sagt till honom och t.o.m. skrattat när han berättade att Kjelle på jobbet misstänkt att det var så här det låg till. Varför? Jo, jag är så storsint så att jag ville helt enkelt inte göra honom ledsen ;) Nu har jag, trots det jag nämnde i förra meningen, skrivit detta blogginlägg för att rensa ut det gamla. Jag förmodar att Fredrik blir ledsen nu, det blir han om jag känner honom rätt. Men det får han ta, för jag blev ju sårad över hans vad jag tycker okänsliga inlägg på sin blogg. Ja, nu är det sagt och nu kommer det att komma roligare inlägg från mig i fortsättningen. Ja, redan mitt nästa inlägg tycker jag är en höjdare!

Till er alla som läst min blogg, Tack för ert tålamod.

Det jag skrev om Fredrik var från början menat som ett skämt för att få honom att bli skärrad, men när jag skrev det så kände jag att det nog fanns en hel del sanning i det.

Joakim Draköga