Disas födelse.

Disa och jag hösten -04.

foto: Kirsi Ahlström

Jag har haft många lyckliga stunder i livet, men det var först den dagen Disa föddes som jag förstod vad LYCKA var. Det kom inte som någon överraskning, nej nej, redan för 20 år sedan förstod jag att det var något riktigt stort att bli pappa, för vissa ska väl tilläggas. Den som fick lyset att tändas för mig var kompisen Roland, Rulle kallad, jo det är sant :).

Rulle var, för att skriva klarspråk, en tuff grabb som jag aldrig sett, eller för den delen trott, ha känslor. En natt/morgon ringer min telefon vid 04:30-snåret, när jag yrvaken svarar så skriker någon: ”JAG HAR FÅTT EN SON!”. Jag, som nyss vaknat, fattar först inte vem det är, men efter några sekunders tänkande/vaknande kommer jag ihåg att Ann-Britt var gravid, alltså måste det vara Roland som har fått en son. Så gick tankegångarna när jag ganska omtumlad fick ur mig ett: ”Grattis!”. Rulle fortsatte som en speedad Gonzales . ”Vi drar och fikar, jag bjuder!”. Varpå jag svarade: ”Ok, men jag tror inte att något fik är öppet än, klockan är ju halv fem”. Rulle var tyst en stund innan han svarade: ”Ok, jag ringer dig senare, så fikar vi i Skjulsta .” . Jag svarade att det var ok, och gick för att sova igen, innan jag somnade tänkte jag på vad jag just varit med om, om Rulle kan bli så speedad av att få barn, då måste det vara mycket stort. Det ska tilläggas att Rulle aldrig blev densamme igen, han visade känslor helt öppet och alla kunde se att han älskade sin son Peter.

Jag tar det från början. Jag har alltid önskat att ha barn, det som drog ut på tiden (ca 15 år) var att jag inte hittade mamman. Jag hade en klar bild av hur mamman skulle vara angående uppfostran och sådant, men först och främst skulle jag ha mycket starka känslor för den blivande mamman. Det är väl de största anledningarna till att det tog sin tid.

En kväll gjorde Kirsi ett graviditetstest som visade positivt svar, jag blev så glad så jag ringde hela familjen, reaktionerna var, förlåt men jag måste, enligt könsrollerna, Pappa och brorsan blev glada och samtidigt sansade, två systrar och Mamma blev tokglada. Syster Teija gav luren till sin man, för hon kunde inte prata på fem minuter. Mamma blev så chockad så hon började prata om annat, vilket fick mig att tro att hon inte hört vad jag sa, hon fortsatte att pladdra om annat någon minut, men sen bröt hon ut i gråt och talade om hur lycklig hon var. Till saken ska nämnas att hela min familj slutat fråga mig om barn någonstans vid min trettioårsålder, de hade helt enkelt gett upp.

Nu till födelsedagen, jag tar det kort. Den 8/3 (internationella kvinnodagen) -04 klockan 10:25 kom vi till BB-Stockholm, 12:44 kom Disa till världen. Jag spottade ut min sista prilla direkt vi kommit in i födslorummet, det hade jag bestämt långt innan så att hon inte skulle minnas en taskig andedräkt när hon var i min famn under uppväxten. En lite rolig historia kan jag väl berätta, medan födsloarbetet pågick var jag rätt så väck, t.ex. kved Kirsi: ”Jocke, det gör så ont!”. På vilket jag svarar: ”Det gör inget, det ska göra ont!?”. Vilket jag aldrig hade svarat om jag varit ”vid mina sinnens fulla bruk”. Jag klippte navelsträngen och sedan fick Kirsi ge Disa bröstet. När jag äntligen fick ta Disa i min famn så gick jag till fönstret och välkomnade henne till världen, mina tårar rann och medan vi stod där gav jag min dotter löften, löften som jag ska hålla hela mitt liv.

Det var tur att ”Rullehistorian” hade förvarnat mig om kommande känslostormar, för de känslor jag fick vid Disas födelse var så mäktiga att hjärnan annars skulle kunna ha ”stängt” av sändningen från ”känslocentrum”. Jag måste avsluta med en kliché: ”det är omöjligt att förklara, det måste upplevas.”.