Jag hade Iron Maidens låt "Fear of the dark" (live in Rio) i lurarna när jag pendlade till jobbet i går. Fick en sådan flashback till konserten på Stockholm stadion, som Kirsi och jag var på. Blodet började pumpa när jag hörde publiken sjunga med i början, känslorna från stadion överröste mig och jag kom på mig själv med att gå och ”fån-le” på väg till pendeln. Det var så stark känsla av lycka när jag gick där.
Jag tycker att det är härligt att få de där ”lyckokickarna” som griper tag i en ibland. De här lyckokänslorna som jag fått av både mat och musik har ökat i intervall sedan vi var på stadionkonserten, kan det vara så att jag går och, fortfarande, är lite nyförälskad i Kirsi sen dess?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar