Vilda gick till Mellqvist

Vilda efter sin promenad.

foto: Joakim Draköga

Igår var det dags för ännu en premiär, Vilda skulle få GÅ till Mellqvist kaffebar för första[1] gången. Jag hade förberett henne hela morgonen, pratat om det och fått henne att se fram emot denna oerhörda strapats.

Vi lämnade Disa på dagis vid nio på morgonen, och sedan for vi hem för att äta mellis (Haha vi kallar Mellqvist för Mellis i vår familj) vila och avsluta med att äta lunch innan äventyret skulle ta sin början. När vi väl skulle iväg så hade jag byggt upp en sådan förväntan hos Vilda så att när jag tog på de nya Vikingkängorna (födelsedagspresent från mummo och vaari) skrattade hon hela tiden. Vilda skrattar när hon förstår att det ska hända något roligt, det har jag glömt att berätta, men när jag t.ex. tar på mig bärselen skrattar Vilda hela tiden, ett bra sätt att visa pappa när man uppskattar något (bara ett tips till mina ettåriga läsare). Ok, tillbaks till eskapaden! När vi var färdiga för avfärd bar jag ned Vilda för trapporna och ut på Vikingagatan, ställde henne på trottoaren och sa: ”Nu går vi.”
Det märktes att det även var premiär med de nya kängorna för Vilda, trevande började hon gå på sidan? Efter några meter gick hon som vanligt med ena handen hållandes mitt lillfinger.

Vi gick Rörstrandsgatan mot S:t Eriksplan, Vilda tyckte att det var kolossalt roligt att gå in i portgångar för att liksom springa ut ur dem, vilket hon gjorde så många gånger som jag mäktade, efter ca.5 gånger vid första porten sa jag: ”Nu går vi vidare.” varpå jag började gå mot Mellis med Vilda hållandes mitt finger. Plötsligt känner jag att hon drar mitt finger mot porten igen. Det slutar med att vi stannar vid varje port och när mitt tålamod, och kaffesug inte klarar mer, då får jag bära henne några meter för att hon ska ”förstå” att expeditionen måste fortsätta. Hon går in till en frisör på vägen, vinkar till en man och säger: ”ejej, ejej”. Då svarar han vinkandes: ”Hejhej, hejhej” vilket förstås gör henne väldigt nöjd. Det är ju så att de flesta i hennes ålder(1år) hela tiden prövar sig fram hur man ska få kontakt med sina medmänniskor, när de lyckas förstår de ju att de använt sig av rätt kommunikation. När vi äntligen, efter 30 minuter(200 meter), kom fram till Mellis hade pappas kaffesug nu växt till gigantiska mått, vilket inte var helt fel, för då smakade kaffet som sänt från himmelen.

Vilda gick omkring själv på Mellis, när hon var på väg ut sa jag: ” Nej Vilda inte ut.” döm om min förvåning när hon tittar upp på mig och säger något på sitt tungomål, för att sedan vända inåt igen? När jag fick min dubbla Macchiato[2] vill Vilda upp i min famn, då fick baristan Per äran att få hålla Vilda ett tag, vilket han gjorde med bravur.

När jag druckit upp var det dags för hemfärd, den tog ca.40 minuter(jag hade ju inget kaffesug längre). Det var samma procedurer på vägen hem, med en härlig liten parentes. Vilda gick nästan förbi frissan, men så plötsligt såg hon var hon befann sig och liksom sa ojdå för att vända, gå in och köra samma hälsningsfras och få densamma tillbaka. Ganska gulligt, eller hur? Vårt äventyr hade alltså tagit ca.1 ½ timma, då hade vi gått ca.400 meter och druckit en dubbel Macchiato, och det var dags att sova igen….

[1] Vilda har varit på Mellqvist otaliga gånger, det här var första gången hon gick dit.
[2] Ett litet tillägg, när jag träder in i Mellqvists lokal så är beställningen gjord, inga ord behövs längre. Är jag förutsägbar eller?